Juristhjälp

I senaste numret av Lundagård beskrivs hur rektor vill stödja nationerna med pengar så att de blir mindre beroende av alkoholförsäljning. Det är förstås en bra tanke. Alkohol är västvärldens gissel och jag minns fortfarande en av de bästa Kaliber-reportagen någonsin som handlade om hur våldsbrott var relaterade till alkoholkonsumtion. Redaktionen på radioprogrammet hade gått igenom samtliga våldsbrottmål vid några olika tingsrätter under något eller några år, det handlade om hundratals eller kanske tusentals fall. Resultatet var att i samtliga våldsbrottmål med fällande dom så fanns alkohol med i bilden, hundra procent. Det är alltså ingen dum tanke att ge pengar till nationerna för att minska fyllan.

Min fråga gäller om myndigheter i Sverige får börja dela ut pengar till organisationer hur som helst efter eget skön. Jag är ingen jurist, men om en generaldirektör för en stor myndighet kommer på att missionsförbundet är en bra organisation som ju dessutom stöder en del behjärtansvärd verksamhet, får hon då på eget bevåg eller med styrelsens godkännande börja skicka pengar dit? Jag tycker att det låter konstigt och undrar lite hur regelverket kan se ut i denna fråga.

Nu är ju universitet ganska djupt involverat i studentlivet redan, vilket inte sällan leder till en del snedsteg. Senast blev Smålands nation med rätta förbannad eftersom universitet på sin hemsida anmodar studenter att gå med i en nation och då länkat till en samarbetsorganisation som Smålands valt att stå utanför. Även länkar är såvitt jag vet myndighetsutövning och måste hanteras på rätt sätt av ett universitet som väljer att stiga ned i denna häxkittel av.... studentliv.

Sturup

Kom igår fram till Malmö Airport som jag tror är det korrekta namnet på Sturup nu för tiden... (och Bulltofta har blivit köpcentrum). Men nu är det inte den skånska aviatiken detta ska handla om utan hur man tar sig till och från flygplatser vid svenska universitetsstäder. Jag har nämligen någon slags beröringsskräck med taxi eftersom det känns konstigt att betala ohemult för att sitta själv med en chaufför i en stor tung bil. När jag kom fram till Sturup igår var det i alla fall snöstorm och bussen till Lund var försenad. Vad göra? Jag frågade genast de närmast sörjande vid stolpen om de inte ville dela en taxi till Lund. En kvinna sa nej och tre andra män sa ja, varav två hade stark brytning. Sagt och gjort, jag ledde truppen bort till taxibilarna, men kunde där konstatera att priset var 500 kr, alltså 125 per näsa samtidigt som bussen gick på en hundring. Jag hade utlovat samma pris som bussresan och fick därför börja förhandla med olika taxichaufförer. Tack och lov tog det inte lång tid förrän någon insåg att det var bättre att stänga av taxametern och köra oss till Lund för fyrahundra än att stå kvar på Sturup halva natten. Vi hoppade in och var framme på 20 min trots snöstorm och isvägar. De på bussen sitter nog där fortfarande.

Denna lilla övning i ledarskap och strategiskt tänkande (som gjorde att jag la en hundring på en taxiresa utan kvitto samtidigt som jag hjälpte tre andra stackare hem) föranleder en reflektion kring ämnet flygplatstransporter. I Skåne är ju Kastrup ur lundaperspektiv oslagbart eftersom Öresundståget går ofta samtidigt som det är snabbt och billigt. I Stockholm är Bromma lika självklart bästa alternativet ur transportsynpunkt. Här kan man promenera till Sundbybergs pendeltågstation och vara i stan på 40 min., exakt lika lång tid som flygbussen tar inklusive vänttid. Det tragiska är nu förstår att inte finns några flyg mellan Kastrup och Bromma, alla går Sturup-Bromma eller Kastrup-Arlanda. Lösningen blir därmed tåget. Nej, skälet till att jag hamnat på Sturup igår var att jag kom från Umeå och det är en stad som har dåliga kommunikationer med flygfältet. Här är det nästan omöjligt att ta en flygbuss eftersom de går relativt sällan. Istället blir det taxi för 200 om man inte igen ska organisera sig. Det är märkligt att inte regiontrafiken slår sig in på denna marknad, Holmsundsbussen stannar till vid flygfältet två gånger om dan!

I Stockholms brukar jag annars åka kommunalt till Arlanda om det inte är väldigt tidigt på morgonen. Det tar en knapp timme med pendeltåg till Märsta och buss. Tidsvinsten med Arlandabanan dörr till dörr är inte försumbar, cirka 20-30 minuter. Men det gör sällan så stor skillnad egentligen. Det som återstår är cykel till Arlanda. Inget dumt alternativ förstås. Till Uppsala är det bara Arlanda som gäller och taxi, tåg eller flygbuss. Här kunde tåget vara ett bra alternativ om de inte förstört det genom att göra det så dyrt. Verkar som om flygbussarna pressat SJ att ta för mycket betalt för att undvika konkurrens. Tja, i övrigt är väl knappast flyget ett alternativ från Lund tack och lov. Skulle möjligen vara Karlstad, men där var det många år sedan jag var.

Omsättning

En sak är lite läskig och det är att väldigt få på universitetet längre ner än prefekt verkar ha koll på ekonomi. Jag talade häromdagen med en chef för en ganska stor verksamhet där universitetet säljer tjänster och frågade honom om omsättningen. —Vet ej, var det direkta och tydliga svaret. Inte ens en gissning eller uppskattning.

Verksamheten på den avdelning jag arbetar har jag i alla fall lite koll på även om jag varken är personal- eller budgetansvarig, i alla fall inte formellt. När jag häromveckan satte mig ner med vår ekonom insåg jag dock hur bristfälligt ekonomiredovisningssystemet är (som dottern tycker var ett väldigt långt ord), och detta trots att vi betalar mycket OH och det arbetats mycket med att ta fram bra redovisningssystem. Här fanns bidrag från universitetsledningen, fakulteten och från institutionen förutom externa bidrag och privata stipendier. Det handlade om många poster som bidrog till vår verksamhet, men som inte enkelt kunde tas fram på ett samlande blad utan låg spridda i olika delar av systemet. Och det krävdes mycket tyst kunskap hos ekonomen för att jag skulle få en bild av omsättningen de senaste fem åren som jag något så när tror överensstämmer med verkligheten.

Då kom nästa chock. Vår omsättning tycktes ha fördubblats över de fem senaste åren. Men denna fördubbling tycktes inte riktigt motsvaras av en lika stor ökning av insatser på grundutbildning, forskning och forskarutbildning. Ingen kunde tala om vart pengarna tog vägen. Var det ökad OH eller var det poster som tillkommit på institutionsnivå som gjorde att den fördubblade omsättningen bara var en bokföringsprodukt. Vi gissade lite och har en teori om att det handlar om många bäckar små, men ändå, vi vet inte.

Frågan är hur man ska kunna tänka strategiskt seriöst om man inte kan få fram bra och tillförlitliga siffror på omsättning inom olika huvudområden på lägre nivå än institutionens? Jag tror inte att det går och ger därför universitetsledningen i uppgift att få fram ett ekonomiredovisningssystem som det inte krävs en ekonom med mångårig erfarenhet i organisationen för att förstå och tolka, om ens det nu skulle räcka.

Utvärderingar

Arbetar just nu med en forskningsutvärdering som jag tycker har många goda sidor. Den utgör ett bra tillfälle att reflektera över styrkor och svagheter och dessutom om framtiden på lite längre sikt än något år. Äntligen är jag också inblandad i en utvärdering som har bra principer och kriterier även om de kanske är lite väl lösa i kanterna med tanke på vilka publikationer som ska med och hur många. På det hela taget ändå ett bra tillfälle att fundera och se över.

Roligt är också att jag för en gångs skull lyckats få till en process där alla som vill och är berörda kan delta, i alla fall tycker jag det. Framför allt är det kul att många är engagerade och att resultatet blir så bra, långt mycket bättre än om jag och kanske någon mer filat på aktstycket som ska in. Dokumentet som vi skapar är väldigt mycket tydligare och mer insiktsfullt än den första version som jag arbetade med.

En liten hake finns förstås som irriterar som en sten i skon. Och jag skulle inte blogga om jag inte ville nämna den också. Det handlar om att vi inte före utvärderingsarbetet vet vilka konsekvenserna blir. Kommer de grupper som kommer ut starkt att belönas, i så fall hur? Kommer de som kommer ut svagt att få hjälp, i så fall hur? De som var med på RQ08 säger att det var samma sak den gången och att resultatet då var att det blev både ock. Nu vet jag ju inte om det stämmer, men det låter på mig som om det är det sämsta alternativet. Eller kanske näst sämsta efter att inte göra något alls.

En gissning

I senaste LUM rapporteras om tänkbara nya hyresgäster i de hus som töms när humanister och annat löst folk flyttar till nya lokaler i LUX. Ett av husen är Kungshuset som ju filosoferna inte vill lämna för allt smör i Småland. Medan de ännu klamrar sig fast i fönsterkamrarna och tar spjärn mot trösklar och andra fasta inventarier tillåter jag mig en liten vision om husets användning efter 2014. Jag vågar en utekväll på Mat&Destillat på att det blir administration eller annan OH-finansierad verksamhet av ett eller annat slag som flyttar in när det så småningom blir dags. Samma sak har i alla fall hänt på många av de universitet jag gästat under åren. Självklart sker ingen inflytt i så gamla och slitna lokaler utan en rejäl upprustning. Minns nu bara var ni hörde det först.

Veckans citat

Vi är några som är intresserade av innovationsforskning, ett av universitetets verkliga flaggskepp. Det kan dock konstateras att innovationsfältet ibland tenderar att upprepa sig. Gissa exempelvis från vilket år och vilken prestigetidskrift detta högaktuella citat är plockat:

"In some of the discussions of regional economics, it seems to be assumed that a faster rate of growth would follow automatically if the level of research and development were raised. On a national scale it is clear that recent economic growth has come in substantial measure from new technology. Consider electronics, the zipper, jet aircraft, air conditioning, digital computers, xerography, and other success stories. None of these new ideas and inventions became a success, however, until it was followed by product design and engineering, tooling up, initial manufacture, and the opening of a new market. These later stages, it has been estimated, typically cost 10 to 20 times as much as the original research or invention. A new idea lies at the base, but it lies fallow unless venture capital and the skills of the entrepreneur, product engineer, marketing specialist, and manager successfully translate the new idea into the market economy."

Slutsatsen måste bli att det verkligt samhällsrelevanta universitetet överlämnar innovationerna åt andra och satsar på marketing, financing och design. Innovation och entreprenör är gårdagens ledord, morgondagens är riskkapital och design. Minns var du hörde det först.

Neoklassisk ekonomi och Lunds husmarknad

Skulle det till äventyrs finnas ekonomer här i staden som ännu är av neoklassisk trosbekännelse rekommenderar jag ett studium av Lunds bostadsmarknad. För den som vågar utmana de egna föreställningarna är en sökning på Hemnet, alla kategorier till salu i orten Lund, Lunds kommun, intressant läsning. Resultatet blir sorterat på högsta pris först en villa med pool i Professorsstan för 12,9 miljoner (som legat ute i ett halvår med ännu högre pris) och som nummer två en stor, ny villa med stor tomt på Östra Torn för 5,975 miljoner (utan bud ännu efter 14 dagar). På Lunds husmarknad finns med andra ord inga objekt prissatta mellan 6 och 13 miljoner! Det här är ingen tillfälllig glitch i den marknadsliberala planen om någon skulle tro det, utan ett förhållande som har varat i nästan sex månader!

Vad är felet här? Finns inga skilsmässor, utflugna barn, lundensare som vill pröva något nytt? Nej, svaret är mäklare som inte kan förmå sig själva att övertygas av sanningen att det inte går att sälja hus i Lund för åtta eller nio miljoner ens om de är stora och nyrenoverade eller för fem miljoner om de är av normalstandard utan istället annonserar med orealistiska fantasipriser alternativt föreslår att objekt hyrs ut i andra hand i avvaktan på bättre tider. Min gissning är att alla de som vill sälja sin bostad, men avvaktar i förhoppning att få ut en miljon till, vilket kanske gick för tre år sedan, kommer att bli besvikna.

Practical jokes?

Ibland undrar man verkligen hur det fungerar hos vissa. Fick i måndags en epost med högsta prioritet från en fransk professor i jag vet inte vad. Snirkligt på en engelska som inte var helt tajt undrade han om jag ville hålla en presentation på en workshop som han anordnade i Bryssel i början av februari som en kick-off på ett EU-projekt (kommissionen finansierade om jag inte förstod fel) med forskare från en handfull länder inblandade. Med skulle även forskningskommissionären vara och dennes närmaste. Jag svarade måndagskväll att jag kunde komma och gav förslag på en titel med en kort innehållsbeskrivning och en fråga om han trodde att det passade sammanhanget. Nu är det söndagkväll och ännu inget svar....

Jag har inga problem med ett nej tack eftersom det ju kunde visa sig att min kompetens, eller brist på densamma, inte passade. Men att först skicka en snirkligt formulerad fråga där jag höjs till skyarna för min expertis, orättvist javisst, och sedan inte ens orka svara. Man undrar lite grann om hur en del människor tänker. Ja, ja. I alla fall en sak mindre att göra. Men min erfarenhet säger  mig att det kommer ett svar två dagar före konferensen med innehållet att mitt förslag passar utmärkt och kan jag bara slänga mig på ett flyg och komma ner. Då undrar jag om jag inte för en gångs skull ska tacka nej, bara för att känna hur det känns.

Jültv

Har nu efter en vecka på jobbet leveranskvitterat i Visma Proceedo från arbetsdatorn så då var i alla fall det avklarat. Måste nu bara reflektera lite över vad jag har hunnit se på TV i jul. Jag tycker nämligen inte som alla recensenter att trenden med spelfilmer om svunnen tid som mimar verkligheten på otillständigt vis, tänk Call Girl, har varit det stora problemet de senaste veckorna. Själv tycker jag istället att alla devota okritiska dokumentärer som rullats i public service över jul och nyår har varit det mest utmanande när det gäller rörliga bilder. Jag tänker på dem som gått om Olof Palme, Lennart Nilsson och Jan Stenbeck. Själv såg jag Palme på bio och struntade i TV-dokumentären. När det gäller Timms dokumentär om Lennart Nilsson orkade jag bara första delen och blev då så illamående att jag inte klarade mer. Jan Stenbeck såg jag endast i trailer. Det är alltså med viss risk för att hamna fel när det gäller Stenbeck som jag ändå uttalar min dom. Här sänds tre extremt devota mansskildringar utan att någon alls verkar reagera.

I Palme-dokumentären (och här ska sägas att jag verkligen beundrade Palme som tonåring) utelämnas Rainer (i alla fall på vita duken, möjligen nämns han i TV, men säkert utan att det blir någon komplicerande poäng), medverkan till vapenaffärer i Indien där Palme nog inte visste om konkreta mutor, men lika säkert visste att dessa typer av affärer inte görs utan att mutor betalas ut någonstans på något sätt. Här fanns inget om när Bildt anklagade Palme för undfallenhet mot Sovjetunionen, vilket resulterade i att Palme för att rentvå sig fick läsa ett helt brev i TV, vilket helt otvetydigt visade att Bildt hade kommit med falska anklagelser. Här fanns inget om anklagelser mot att Palme otillbörligt ska ha hjälpt något av sina barn till ett amerikanskt universitet (förmodligen falska anklagelser, men i alla fall). Framför allt kantrade hela dokumentären när  man inskärpte det fantastiska i att statsministern flyttade till Vällingby, en stor ideologisk symbolhandling, men inte med ett ord nämnde att han senare i livet flyttade till Gamla stan och vad det innebar för en krackelerad palmebild. Palme var en fantastisk politiker, men också en människa som var tvungen att göra svåra avvägningar mellan sitt offentliga jag och sitt privata som ju av naturliga skäl inte alltid hängde samman. Hela denna problematik utelämnas tyvärr i denna rätt tråkiga och intetsägande dokumentär. Säkert är den upplysande för en yngre generation som bara läst om Palme på Wikipedia. Men för oss som ännu minns honom som en levande politiker blir bilden bara halv. Här presenteras den offentliga Palme som han och hans familj hade velat. Här saknas dragkampen med den privata Palme.

När det gäller dokumentären i två delar om Lennart Nilsson är det en gåta att SvT alls köpt in den. Min misstanke är att Mikael Timm, tidigare kulturredaktör i Radiohuset, känner så pass många i TV-huset att de helt enkelt inte kunde säga nej. Han har också tidigare gjort dokumentärer om Taube och Bergman så det var väl krattat. Här målas i alla fall en extremt devot bild av Lennart Nilsson upp. Populär bland vänner och familj. Älskad av alla för sin person och sina fantastiska foton. Inte en antydan, inte en sekund om alla de lik Nilsson har varit tvungen att gå över för att komma dit han kommit. Inte en sekund om den medvetna kampanj han och ett medicinskt etablissemang drivit för att uppmärksamma hans insatser. Och inte en sekund intervju med någon av de experter som ur olika perspektiv analyserat Nilssons gärning. Bäst av allt är det när Timm som självutnämnd Nilsson-expert kommenderas runt av mästaren och agerar precis som den knähund han varit när han gjort denna film. (Usch.... är detta en recension eller har jag gått över gränsen till personangrepp? Får man skriva så här på en blogg utan att riskera rättvisa åthutningar eller t.o.m. åtal... kommentera så stryker jag i så fall.)

Stenbeck-dokumentären har jag alltså inte sett och ska då inte uttala mig. Men efter att ha sett de om Palme och Nilsson samt trailern blev jag så övertygad om att detta är ännu en i raden av devota porträtt att jag inte iddes ta reda på sanningen. Förmodligen var det ännu en dokumentär av lite ytligare P3-snitt än en mer djuplodande. Nu måste SvT snabbt som ögat visa en kritisk dokumentär om någon svensk som levat och verkat i närtid samtidigt som de visar ett lika devot porträtt om någon kvinna som Elin Wägner eller så. Min sista fråga gäller bara var alla kulturjournalister och feminister har varit när dessa dokumentärer sänts. Är det verkligen bara jag som förfasat mig.

God jul med Visma Proceedo

Jag bara älskar Visma Proceedo. Skulle försöka leveranskvittera hemifrån nyligen och det har ännu inte lyckats. Jag förstår att det kräver sina säkerhetsrutiner eftersom det ju inte får vara öppet för vem som helst att beställa saker. Så jag laddar ner och installerar Java för 150 MB, startar om och kör allt. När så sanningens minut närmar sig dyker det upp ett fönster som frågar... Kör Netscape? Va Netscape, det var väl browsern efter Mosaic? Nej det var nog någon emellan, men vi talar om en browser som ingen har bett mig använda sedan jag var doktorand. Man undrar förstås med stor spänning där i sin ensamhet vilken nästa fråga ska bli om man vågar trycka "Kör" istället för definitiva "Avbryt". Jag gissade högt för mig själv "Emulera Macintosh Classics OS" och synade korten.... Tja, det gick rätt bra. Jag fick till slut upp inloggningssidan men kunde förstås ändå inte logga in eftersom jag inte på något enda vis lyckades peta in "@" i username-fältet. Det kallar jag säkert, man lägger upp programvara och allt som borde behövas, lägger in bra skämt, men kollar inte att det funkar hela vägen in, i alla fall inte så att en vanlig dödlig klarar det (med en ett år gammal dator med alla uppdateringar upputsade). Med denna underbart tillfredsställande upplevelse är man absolut redo att fira jul.

Lundagård bäst

Nu har de gjort det igen. Lundagård publicerar åter ett avslöjande reportage om universitetet och får en allt klarare ledning i kampen om vilket tidning som är bäst på att bevaka Lunds universitet.  Denna gång handlar det om glada och kostsamma bjudningar för att locka studenter från olika delar av världen till universitetet. Tyvärr kommer Lundagård dock inte hela vägen fram eftersom de inte tagit med kostnader för alla universitetsanställda som åker till dessa evenemang, utgifter som förmodligen ligger långt över de kuvertavgifterna som visar sig kunna summeras till nära 260 000 kronor för elva tillfällen.

Intressantast av allt är att denna verksamhet inte alls utvärderas. Det finns inte ens planer på utvärderingar. Man hoppas verkligen att bitr chef för externa relationer är felciterad när denne påstås säga att "Vi behöver utveckla nätverken och lyssna på vad våra alumner vill innan vi kan sätta några konkreta mål". Ursäkta, är det alumnerna som ska bestämma syftet med verksamheten? Nej, det klart att det inte är. Istället borde bitr chef för externa relationer och dennes kolleger fråga sig vad universitetet vill med utgångspunkt i den strategiska planen. Är dessa bjudningar på andra sidan världen i så fall rätt sätt att uppnå det som universitet vill? Om universitetet inte vill något annat än att höra vad alumnerna vill så sluta genast med dessa bjudningar och fråga dem över Skype först. Ta sedan ställning till om det som då kommer fram ligger i linje med den strategiska planen och hjälper universitetet att uppnå de mål som finns fastställda där. Utarbeta en konkret plan för verksamheten och se till att de medel som spenderas är i enlighet med planen. Hur svårt kan det va? Om bitr chef för externa relationer är korrekt citerad är det inget annat än hål i huvudet och denne borde omedelbart utsättas för någon slags kompetenshöjning, alternativt andra mer passande arbetsuppgifter. Men min fasta övertygelse är att ingen är utom räddning. Jag hoppas på en dementi och korrigerat uttalande i nästa nummer.

Nåväl, det som är mest upprörande är dock att detta gäller en stödfunktion. Här kan man tydligen med rektors välsignelse anordna syfteslösa vinmottagningar på andra sidan jordklotet utan att behöva bekymra sig om strategier eller utvärderingar. Så är det inte när det gäller kärnverksamheten. Både forskning och utbildning blir regelbundet granskat—av universitetet självt, av Högskoleverket och av olika finansiärer—utefter kriterier som ofta är nära nog löjeväckande. Inga resurser är för stora, inga granskningar för omfattande för att inte kunna anställas på oss som är dumma nog att intressera oss för universitetets kärnverksamhet (som alltså inte är externa relationer även om det är lätt att få för sig det). När ska administrationens alla påhitt granskas på samma sätt som forskning och utbildning undrar man stilla? När ska bitr chef för externa relationer reagera på den upprörande felcitering som han uppenbarligen blivit utsatt för?

Dacke bäst

När detta skrivs har Lunds universitet ännu inte lyckats få upp på sin hemsida att Marie Dacke vann Forskar Grand Prix igår kväll. Jag har sett henne och tycker hon är helt fenomenal på att science slamma. Kul att hon vann i första tävlingen som gällde hela Sverige även om jag ogillar formen eftersom jag egentligen tycker att vi har alldeles för mycket tävlande när det gäller kunskapsbildning i vårt samhälle. Det är dåligt fantasi att inte hitta alternativa former för att föra ut forskning än att snuttifiera och tävla, alltså gängse mediespråk. Varför inte engagera publik i samarbete med forskare? Det skulle vara mer kreativt, nyskapande och dessutom skapa alternativ till detta ständiga tävlande i skolan, på universitetet, i media och över allt annars. Ändå, kul att Marie vann. Stort grattis! Och synd att Lunds universitets informationsavdelning ännu inte lyckats länka till denna tilldragelse. Här får man mana till skärpning.

Lunchmöte

Detta med lunchmöte är någon slags sjuka. Tanken är god. Man ska ju i alla fall äta lunch och då kan man ju göra det samtidigt som man lyssnar på någon eller håller möte. Dessutom innebär en bjudlunch att betydligt fler kommer än annars. Idag var jag i alla fall på ett av universitetets alla lunchmöten. Innehållet och det som sas var det nog inget större fel på. Men lunchen... En pastasallad, det kan jag väl acceptera. Men salladen jag fick tag i gav mer känsla av golvsop från salladsbaren än genomtänkt komposition. I plastbyttan låg överst en skiva konserverad ananas. Sedan en tomat. Därefter några få och små bitar fusk-fetaost gjord på svensk mellanmjölk. Därefter små, men många fler kycklingbitar i tandoorimarinad. Sedan rikligt med kalla pastafjärilar som måste ha kokats på förra sidan midnatt. Allt detta på en bädd av grönsallad, maskinskuren förstås. Dessvärre fanns bara en slags dressing, endast svag curry. Jag blev så fundersam över denna märkliga sallad, skulle det föreställa cross-over? Eller hade mötesorganisatören lyckats komma över ett restparti billigt. För detta kan bara inte ha upphandlats enligt gängse avtal. I så fall måste Statskontoret kopplas in. Mina undringar över denna märkliga sallad fick sådana proportioner att jag missade merparten av det som inledningsvis sades. Så kan det också gå, att själva lunchmaten tar så stor uppmärksamhet av mötesdeltagarna att man riskerar att hela idén går om intet. Nästa gång ska jag fundera ytterligare ett varv innan jag anmäler mig till ett lunchmöte.

Rektors brev

I senaste rektorsbrevet fann jag till min oförställda förtjusning att en bloggpost här fått återverkningar. Formuleringen var att styrelsen haft uppe temat öppna kurser med slutsatsen att: "Öppna kurser på nätet är också en tydlig internationell trend och detta måste vi studera närmare och förhålla oss till." Till detta kom att prorektor åker till Freiburg, ett universitet som jag slagit på trumman för i en annan bloggpost. Det är förstås osäkert om inläggen här haft något med saken att göra, men jag kan i alla fall låtsas...

Dessutom kan jag konstatera att statistiken verkar peka på stadiga tio besök om dagen i genomsnitt. Det är ju fantastiskt kul och inspirerande.

VIsion, mål, strategi

Lunds universitets vision är att bli "ett universitet i världsklass som förstår, förklarar och förbättrar vår värld och människors villkor." Målet "högsta kvalitet i utbildning, forskning, innovation och samverkan med det omgivande samhället". Tidsperspektivet är fram till 2016. Till att börja med är det förstås frustrerande att det mål som sätts upp inte på något sätt är mätbart, vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Hur vet vi när målet är uppnått eller om vi misslyckas med att uppnå det. Kanske är vi redan där utan att veta om det och i så fall är målet meningslöst.

Tänk om vi examinerade studenter lika huvudlöst som vi formulerar våra visioner och mål. Då skulle HSV strax underkänna verksamheten. Och tänk om vi hade kunnat använda all den arbetskraft och tid, alla konsulter, layoutare och personer med managementkompetens till att förbättra utbildning och forskning istället för att ta fram dessa dokument...

Jag tycker att styrelsen borde besinna sitt ansvar och inte släppa ut så här undermåliga produkter. Tanken är god, men resultatet så illa att det snarare kan leda till att ledningens kompetens ifrågasätts och legitimitet undergrävs än att vi får ett styrdokument som vägleder oss i den dagliga verksamheten. Här har vi en missad möjlighet vi får leva med i fyra år. Gör det bättre nästa gång!

Statistik och konferens i Sthlm

Detta med internet är lite läskigt. Här har jag börjat blogga utan att länka och idag kan jag konstatera efter cirka två veckors tystnad att jag faktiskt har cirka tio besökare per dag utan att ens skriva. När jag skriver drar det uppåt 30-40 stycken. Det gör att man mer eller mindre omedvetet börjar vakta sin tunga trots anonymitet är jag rädd.

Nåja, var i alla fall på konferens i Stockholm i slutet av förra veckan och det var en väldigt ansträngande historia. Det handlar om att jag är ledamot i en av huvudstadens alla kommittéer och myndighetsliknande expertorgan och att detta organ nu arrangerade en internationell konferens. I våras fick jag frågan om jag kunde föreslå några talare och nämnde då genast ett antal mycket bra kolleger i rikets andra stad. Svaret blev att det skulle vara en internationell konferens och att det skulle vara folk utanför Sverige. Sagt och gjort, jag nämnde en kollega som passade bra och denne kom. Jättekul för mig förstås att få träffa denne förträfflige forskare. Dock visade det sig att flera av de andra talarna inte alls var från utanför Sverige. I alla fall en tredjedel av inbjudna talare var svenskar som arbetade vid svenskt lärosäte. Självklart blir man arg och besviken eftersom mina kolleger i Göteborg med rätta undrar vad tusan vi pysslar med. Jag lärde mig dessutom att inte lita på mina kolleger i expertorganet, något som verkligen gör mig ledsen och illa till mods.

Samarbete igen

Min hustru sa att hon kikat på bloggen och tyckte att jag inte skulle klaga på medarbetare, det var pinsamt. Hon har rätt. Det var fel. Ännu bättre är att min kollega har arbetat snabbt och effektivt senaste veckan och allt är nu förlåtet. Hoppas också på förlåtelse för mina otåliga rader häromveckan.

Representera i Lund

Nu har jag samlat på lite erfarenheter av representation i Lund, en gren som man kan utveckla i många olika riktningar. Det första jag kan konstatera är att utbytet, med risk för att låta väl stockholmsk, är lite påvert. Det gör att många tar det enkla alternativet, nämligen restaurangen på Klostergatan som ju är ett säkert kort och dessutom kan hänfalla åt lite svenskt ibland. Samtidigt kan det ofta kännas ooriginellt. Ganska likt med samma för- och nackdelar tycker jag att restaurangen Les Halles (vilket namn...) i den nybyggda delen av saluhallen med glasvägg mot Mårtenstorget är. För den som vågar bara lite mer kan man väl försöka Stortorget om man bara säkerställer att det inte är helg och man riskerar hög musik. Dessa tre är lika, mycket lika. Jag är faktiskt inte säker på att jag skulle kunna säga vilken restaurang jag befann mig på utifrån en titt i en anonymiserad meny. Förmodligen en indikation på att jag har en hel del mer att lära på detta område.

Mellan Fiskargatorna finns också den där grekiska (Mediterranean) och den där italienska krogen (Italia, hur fantasilösa får restaurangnamn i denna stad egentligen vara). Den italienska är avgjort bättre än den grekiska och om man vågar representera på italienska är nog den att föredra. Om man så går vidare mot järnvägsstationen finns förstås Gambrinus på Grand Hotel. Åter lite tråkigt tycker jag och noterar att det bara är sällan som man hamnar här. Förmodligen för att de som varit i Lund ett tag tröttnat och kanske också för att några har fått för sig att det chanserat. Det är i alla fall vad jag hört. I denna del av staden finns ju också den där brittiska puben tvärs över gatan från Grand. Kanske kul för en brittisk besökare att kunna ta en pint på en obekväm stol som med lite fantasi kan kännas hemtamt. Men barkillens trevlighet är mer insmickrande än genuin. Han var mer intresserad av sin mobiltelefon än av gästerna när jag var där. Och maten ska man undvika. Detta gäller också den klassiska kinesiska krogen Tatung på samma sida Klostergatan. Min bättre hälft började faktiskt skratta en gång när jag skulle dit för att bli bjuden på middag. Hit kan man väl gå av nostalgiska skäl, inte det sämsta. Men Ming Palace på Lilla Tvärgatan bör man undvika till varje pris. Har faktiskt ätit förbeställd Pekinganka där (inte min idé). Nu hjälpte det inte att de var beredda, misslyckandet var i alla fall kapitalt. Här bör nämnas att jag även varit på den indiska restaurangen Tandoor på Bantorget, och faktiskt suttit i den där uppbyggda hyddan i mitten. Nej, ingen lyckad kväll det heller. Har också en gång varit på Bantorget 9, det var bra då. Men jag kan notera att ingen ännu kommit på tanken att gå dit med mig. Kanske ett tecken på att det är lite mer stil där...

Om man sedan vandrar vidare längs järnvägen finns Hotel Lundia, lika slätstruket som Stortorget och allt annat på kvällarna, men som det visar sig omättligt populärt som representativt lunchställe. Och visst, varför inte även om man inte ska behöva två portioner dagens för att bli mätt. Här skulle jag absolut välja Klostergatans Fisk före Hotel Lundia på lunch om jag kunde välja en tid före eller efter rusningen så att jag visste att det fanns bord. Och faktiskt skulle jag också gärna representera på Govindas om det var något gäst jag kände och som jag visste skulle uppskatta maten och atmosfären. Govindas är åter på banan med riktigt bra mat om man tar det för vad det är… billigt och tomtigt. Och varför lunchrepresenterar aldrig folk på Carlssons Trädgård på Mårtenstorget, är det närheten till pundarna på busstorget nedanför som stör, nej det kan det väl ändå inte vara.

Om man sedan tar sig tillbaka in mot domkyrkan är förstås Mat & Destillat den populäraste representationsrestaurangen sedan det öppnade för något år sedan. Den är bra, men ändå inte så bra som priserna indikerar. Trots allt kanske bästa stället att representera på i Lund när det handlar om folk från andra länder som man inte riktigt känner sedan tidigare. Här finns ju också den där bra sushirestaurangen. Ytterligare ett riktigt bra lunchalternativ för alla andra än japaner förstås. Genom Lundagård finns ju också Kulturen. Här var jag en gång på middag när de fortfarande var torrlagda. Märklig upplevelse, men ändå helt OK. Nu har de åter fått tillstånd och lunchbufféerna kan vara något för den hungrige om fokuserar på det vegetariska. Jag är inte jätteimponerad av köttet som ligger uppdukat här. Och på kvällarna… njaee, som så många andra ställen är det bara för ödsligt.

Jaha, så långt kan man konstatera att det finns en hel del att välja på, men att det mesta är oerhört lika. Vi får inte heller glömma den bort den franska krogen på Östra Vallgatan, jag tror den heter S:t Michel. Här har jag själv ätit gott bland stenvalven även man luktade hårdstekt anka hela vägen hem, det måtte vara något fel på ventilationen. Andra säger dessutom att det inte varit bra så det är nog lite ojämnt. Sedan finns förstås restauranger utanför Lund för den lite mer äventyrlige. Dalbys gästis är absolut ett jättebra alternativ om man vet hur man tar sig dit och hem igen med äran och gäster i behåll. Malmö… märkligt egentligen att lundensare så sällan verkar representera i Malmö. Utbudet är tveklöst större, bättre och mer varierat. Och sedan Köpenhamn förstås. Jag har faktiskt tagit mig ända hit, men då hade vi förstås andra ärenden i staden. På kvällen var i alla fall middagen på Café Teatret på Skindergade bättre än något jag ramlat på i Lund än.

Tråkigt att vara så negativ. Dock har jag hittat en lösning ur dilemmat. Jag tar helt enkelt tjuren vid hornen och letar upp en restaurang som har mat från det land gästen kommer. Sedan kan vi tillsammans förundras över tolkningar och "appropriations". För en tid sedan tog jag t.ex. ut en österrikare till Rauhrackel, vilket både han och jag tyckte var roligt och trevligt. Jag skulle förstås inte ta en indier till Tandoor eller en thailändare till Royal Thai på Mårtenstorget även om jag ätit gott där. Där skulle det trots allt bli lite för mycket av Lunds avigsidor.

Samarbete

Inom olika ämnesområden finns olika samarbetskulturer. På vissa håll är samarbete en självklarhet helt enkelt för att det är en nödvändighet. Här finns en kultur att alla omnämns i rapporter, pek och artiklar. Jag har själv haft erfarenheter om att bli tillfrågad om att stå med i artiklar som jag inte skrivit en rad i. Själv arbetar jag i ett fält där samarbete är ovanligare och där det krävs mer än att sitta i samma korridor för att namnet ska tas med i en publikation. Ändå förekommer samarbete ganska ofta och ganska mycket även inom mitt gebit.

Nu har jag samarbetat med en kollega i en större publikation, men börjar ruttna. Jag tycker, kanske orättvist, att jag har lagt ner bra mycket mer tid (minst 75 procent är min subjektiva bedömning) än min kollega och ändå kan jag bara inte få hen att göra det sista lilla för att skicka in det. Först hade hen en deadline på en annan publikation och det är förstås OK. Senare var det undervisning som tog all tid. Det är också OK. Nu tyckte jag dock att det var dags att sätta en deadline för oss så att vi kunde ha en färdig text att skicka in senast i slutet av månaden. Då säger hen att hen bestämt sig för att sitta med själv med eget efter 26 när undervisningen är klar. Visst, men vem ska då göra klart texten om hen inte hinner till den självpåtagna deadlinen? Ska bli spännande att se hur detta slutar. I alla händelser lär man sig hela tiden saker om varandra och det är det man får ta till sig.

Forskningsproppen

Igår kom så forskningspropositionen där allt redan var känt. Och väl var väl det med tanke på att nyhetsrapporteringen drunknade i all upphetsning kring årets pseudonyhet, en ny nobelpristagare i litteratur. I alla fall har kommentarerna hittills främst handlat om Björklunds förslag om peer-review för att fördela forskningsmedel som också offentliggjordes på DNDebatt igår. Redan har VR:s generaldirektör blodlöst kommenterat detta liksom DN:s ledare som dock verkar lite tveksam både till peer-review och till citeringsräknande.

Det som förvånar mig är att så många verkar tro att detta är ett nytt fenomen på svensk botten. Själv jobbade jag på en svensk institution som utsattes för peer-review bedömning så tidigt som 2008. Den gången gick det bra och vi fick ett lektorat för att det blivit så bra resultat. Sedan har den här typen av utvärderingar genomförts i Uppsala, Göteborg, Lund, KTH m.m. Anders Flodström hat gått igenom dem och kommit till slutsatsen att systemet inte är rättssäkert, många bedömningar kan ifrågasättas. Det tror jag också. Dock har det visat sig att peer-review ger en rättvisare jämförelse mellan olika ämnen än citeringsräkningar trots viktningarna. Själv skulle jag föreslå båda systemen och att avvägningar görs mellan dem. Det är också så granskningarna jag har varit med om har gått till.

Sällan har väl VR fått ett lättare uppdrag. De ska ge förslag på ett system som redan flera av landets största universitet och högskolor har använt sig av, några fler än en gång. Visst har metoderna varit lite olika, men det borde inte vara allt för svårt att dra slutsatser om vad som fungerat bra och vad som fungerat mindre bra. Bäst av allt är att de flesta redan är insatta och vet vad som är att förvänta.