De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets e

De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt  Lunds universitets e
De åsikter som uttrycks här är mina egna och representerar inte på något sätt Lunds universitets eller någon annan myndighets ställningstaganden.

måndag 24 april 2017

Digital Society

Just nu pågår den andra vetenskapsveckan av fyra under Lunds universitets jubileumsår 2017. Temat denna vecka är The Digital Society och det hela börjar med en konferens måndag till tisdag. Måndag förmiddag var mycket intressant, ett antal talare i Stadshallen med Larry Lessig som det stora dragplåstret. Han höll förstås en lysande föreläsning med en imponerande tajt presentation. Sedan följde vi fyra lundaforskare som jag tycker gjorde bra ifrån oss även om vi förstås var helt i skuggan av Larry. Här följer min presentation om Open Access och Open Data:


A few fingers in the air can be interpreted in many different ways. A sign of victory. a symbol of evil, an insult (visar med fingrar i luften). But many more times will they represent something much less intriguing like a number. If I raise three fingers in the air like this. It means three. Now latin for finger is digitus. So digitalization of knowledge or information means that it is packaged as numbers.

To package knowledge as numbers has turned out to have consequences. Since world war two, more and more information has been digitalized in order to be automatically processed in computers. Soon the effects were noticed, for instance in meteorology delivering improved weather forecasts relying on these new tools to calculate movements in the atmosphere. Later, the same technology was used to put Americans on the Moon. Nowadays, there no longer seem to exist information or knowledge that cannot be expressed as numbers.



But digitalization is also something more, a transformative social and cultural process with elusive repercussions. We have tried to develop digital information processing since at least the 17th century. Then, the idea caught on of the universe as a clockwork with regular movements which could be calculated in advance. God had created the world and was the prime mover. But divinity was no longer needed to make the world turn just as the watchmaker who had made the clock, was no longer needed to keep it ticking in the pockets of the wealthy.



This mechanistic worldview brought new perspectives on reasoning. Rational thinking could also be understood in terms of predictable claims and propositions and thus potentially the object of the same type of analyses as the clockwork universe. Thinking was compared to calculating. Advanced mechanical computing machines were constructed as was chess-playing automata, both expressing the view of thinking as something regular and deterministic. [NEW] Some of the greatest minds of this time tried to create a calculus that could be used to crank out all the possible logical truths there were, a rational language clean from all incorrections and lies.



As I mentioned, from world war two, computers provided new possibilities to begin realizing the dreams of the 17th-century mechanists of a perfect language free from errors and mistakes.



And when internet was developed from the late 1960s, it started to become possible to make large amounts of digital information available simultaneously to innumerable connected computers.

During more recent decades, smaller and lighter portable computers have been equipped with advanced radio technology while cell phones have transformed into computers relying on generation after generation of mobile telecommunications technologies. Consequently, many people today have access to enormous amounts of information also when they are away from home or work. The potential uses seem endless.



During past centuries, following the introduction of the printing press in the 15th century, information has been symbolized by books and libraries. Knowledge was contained on paper and in printed texts. Retrieving information was the same as looking through collections of paper. No matter if it was a Shakespeare quote or a pancake recipe. But digitalization seems to slowly change all that. We talk about storing something in cyberspace or in the cloud. If information used to be bound up in paper and ink, it nowadays seems to float freely in space. Today, the view of information is that it flows frictionless from one device to another. Information has become remarkably immaterial.



But this is a misconception. In fact, quite a lot of hardware is needed to move digital information from one place to another, satellites, base stations, cables and optical fiber to mention just a few. Take the research facility MAX IV here in Lund. One of their main problems right now is how to get the channel capacity needed to move the thousands of terabytes each experiment generates to where it is to be analyzed. In Luleå in northern Sweden, a well-known American social platform has built a big data centre because of the relatively cheap hydropower which in combination with the chilly climate guarantee reasonably high energy efficiency for their servers.

One of the main advantages when digitalizing information is nevertheless that it can be copied and spread much simpler, cheaper and more reliably than before. Where earlier a big copy machine was needed to produce bad copies of a book or a photograph, or advanced video equipment was needed to reproduce a film, and, more importantly, every generation of copies had lower quality than the preceding generation, digital copying is simple and it creates perfect copies.

It is of course well known how this feature of digital information has made it very easy to copy and spread information. You can ask anyone in the music or film industry, or any newspaper journalist. This feature of digital information has had consequences also for research, primarily perhaps by facilitating the process of making research results as well as research data open and accessible. The demands for Open Access and Open Data as this is called is often connected to the broader ideology, which since the 1960s has acted under the slogan “Information wants to be free”. Today, research funders often promote ideas of Open Access and Open Data by demanding that the research they fund is published in open-access formats and that the data it generates is equally available to anyone.

Taken together, it is today rather easy to acquire information and to some extent even knowledge without having to get to a certain location such as a library or an archive. To remember things is no longer very important since virtually anything can be looked up. If you are a historian like I am, there are of course many things that are still not on the net despite large multinational companies in the information business doing their very best to scan books and other prints from all over the world and all times and likewise archival material of any origin. For copyright reasons, many of these databases are closed to a large number of people. Sometimes, they can be opened for those who are willing to pay and today, research libraries as well as public libraries are spending larger and larger sums on digital databases.

In this way, demands for Open Access and Open Data are countered by commercial interests investing in the construction of databases that are accessible only to those who pay for them. In my own field of history of ideas, admission to a database can be purchased containing, say all published 18th-century texts in English fully searchable. With access to this database, it is relatively easy to publish research articles based on searches for terms such as “Manure” and then crank out publications on the development of sustainable agriculture in the 18th century. Just as in the natural sciences and medicine, it has become possible to buy expensive digital research infrastructure to boost the production of research publications and career advantages when innovativeness is lacking.

Taken together, the strive for Open Access and Open Data as well as the simultaneous commercialization of searchable data has consequences for research. Not only are competitive advantages in research more often relying on expensive research infrastructure such as big machinery or large populations of test animals, which can be used to create new or better datasets, or by commercial databases. It also seems as if creativity and originality, the stuff that cannot be collected in datasets or programmed into algorithms, at least not yet, that creativity and originality is becoming a more decisive edge when all the rest needed to produce truly salient research is either openly accessible or for sale.

Digitalization of data has thus created two somewhat contradictory trends. First, one where the ability to pay for information has improved the possibilities to pursue a research career relying on routinized efforts even though more and more research results and data are open and freely accessible. Second, one where the generally boosted access to results and data has made originality and creativity high in demand.

We know today that it took several centuries for the art of printing to be established as a new technology transforming information management. The consequences of digitalization will certainly be as great as those of the printing press. But although some of the signs of its impact are already showing today, it will most likely be several decades or even centuries until we will be able to fully understand all its consequences. If future research will be characterized by expensive databases or by Open Access and Open Data is for instance still an open question.

Until it can be answered, one thing is absolutely certain. Digitalization is much more than only a few fingers in the air. 

söndag 23 april 2017

Stortingsmelding om humaniora

I Norge påbörjade kunskapsministern i januari 2016 en utredning om humaniora som nyligen blivit klar och offentliggjord. Egentligen är detta något alldeles oerhört och vore förstås helt otänkbart i Sverige där visserligen senaste forskningspropositionen innehåller fler och mer satsningar på samhällsvetenskap och humaniora än någon tidigare. Men dessa satsningar är till stora delar gjorda efter politiska preferenser snarare än på grundval av forskarsamhällets behov. Inget fel i det egentligen. Offentliga medel för forskning tycker jag nog delvis i alla fall bör dirigeras på grundval av samhälleliga behov även om jag håller med de kritiker som menar att det gått lite för långt idag och att det nu behövs en kraftfull förstärkning av fria forskningsmedel genom ökade direktanslag till universitet och högskolor liksom ytterligare ökade anslag till statliga forskningsfinansiärer öronmärkta för utlysningar av forskarinitierade bidrag.

I den senaste forskningspropositionen har båda dessa kategorier förstärkts, men inte lika mycket som de riktade satsningarna. Dessutom ligger satsningarna på forskarinitierad forskning sent under den kommande fyra-årsperioden, huvudsakligen under 3:e och 4:e året, samtidigt som de riktade satsningarna huvudsakligen ligger under 1:a och 2:a året. Risken är påtaglig att de satsningar som planeras senare i själva verket aldrig blir av, i synnerhet inte om det blir ett regeringsskifte efter nästa val som ju ligger före 3:e och 4:e året. I så fall har vi i slutänden endast fått en ännu starkare slagsida mot riktade utlysningar och mot politiskt motiverad forskning.

Nåja, nu var det inte svensk forskningspolitik som detta inlägg skulle handla om utan om det faktum att den norska regeringen offentliggjort en utredning om humanioras roll i samhällslivet. Jag tycker att utredningen är bra, till och med mycket bra. Den pekar ut ett antal svagheter i forskningssystemet, inom humaniora och inom näringslivet som innebär att potentialen i humanistisk forskning inte riktigt utnyttjas fullt ut. Utredningen konstaterar att det finns ett antal orsaker till detta olyckliga förhållande och föreslår ett några åtgärder för att komma till rätta med dessa liksom ytterligare utredningsinsatser som kan behövas för att hitta lämpliga lösningar på några konkreta problem. På det hela taget tycker jag att flera av dessa förslag är bra.

Här kan nog en del invända att utredningens förslag till viss del samtidigt innebär att humaniora mer än tidigare riktas in på vissa samhällsrelevanta forskningsområden snarare än mer resurser till fri humanistisk forskning även om det också finns en del av detta. Man kan nog allmänt säga att forskning vars potential uppmärksammas politiskt, som tidigare medicinsk och teknisk forskning i Sverige, kan förvänta sig två saker: ökade resurser och större styrning. Historien visar att de ökade resurserna skapar mer resurser till forskarinitierad forskning i absoluta tal samtidigt som den större styrningen omfördelar forskningsresurser relativ mellan olika inriktningar. En ökad politisk uppmärksamhet av humaniora innebär knappast någon skillnad, något som också bevisas i den senaste svenska forskningspropositionen liksom i den nya norska stortingsmeldingen.

Frågan som vi humanioraforskare måste ställa oss är om vi är villiga att acceptera ökade resurser till priset av en större styrning. Det har medicinarna och ingenjörsvetarna redan gjort före oss utan någon större debatt. Svaret beror nog på hur mycket ökade resurser det handlar om och hur mycket större styrning. I fallet med medicinare och ingenjörer har det handlat om mycket kraftigt ökade resurser till priset av en ganska mycket starkare styrning. Risken för humaniora både i Sverige och Norge är att det blir måttligt ökade resurser till priset av en kraftfullt ökad styrning.

fredag 21 april 2017

March for Science

Idag ska det marscheras för vetenskapen, ett påhitt som stöds både av Lunds universitet och Vetenskapsrådet bland många andra svenska och internationella aktörer. Saken verkar vällovlig, att framhålla vikten av att beslut fattas på grundval av vedertagen vetenskaplig kunskap snarare än värderingar och löst tyckande. En utgångspunkt för initiativet har varit många forskares kritiska hållning till den nya amerikanska administrationen som verkar ha svårt att agera på accepterade fakta om exempelvis klimatförändringar. Men marschen har flera syften än så. Enligt den svenska hemsidan handlar det om att alla människor ska ha rätt till tillförlitlig evidensbaserad kunskap. På den amerikanska sajten listas evidensbaserad policy som det näst viktigaste skälet till marschen. Det är här jag blir tveksam.

För visst håller jag med om att politiska satsningar ska vara väl underbyggda med kända fakta. Det svenska utredningssystemet borgade länge för det, när experter kallades in som fick goda resurser för att kunna göra de studier som krävdes för att dra slutsatser om hur olika politiska satsningar eller förändringar borde utformas. Idag vittnar många om att utredningssystemet har urholkats genom allt för snäva direktiv, för lite resurser och för korta tidsramar. Utredningar handlar numera mer om att bekräfta en politisk vilja än om att förutsättningslöst utreda vad som borde göras.

Men utredningar gav aldrig någonsin svar som kan kallas evidensbaserade. För att kunskap ska kunna kallas evidensbaserad krävs empiriska undersökningar som upprepas till ett visst mått av tillförlitlighet uppnåtts. Begreppet och tankegången har hittills utvecklats inom medicin där det krävs evidens för att kunna börja testa och så småningom få läkemedel godkända för marknaden. Under 1990-talet togs tanken upp i Storbritannien och Australien att politik skulle kunna vara evidensbaserad för att komma undan olika initiativ som bygger på ideologisk övertygelse eller värderingar snarare än beprövad erfarenhet. Begreppet evidensbaserad policy utvecklades. Men samtidigt måste det konstateras att det knappast går att tillämpa i politiska sammanhang. Jag känner inte till något enda exempel på att man för att utveckla en viss politik varit förmögen att göra upprepade försök, utvärdera effekterna av försöken samt sedan agera på resultaten. Eller jo, i det stora hela har det kanske varit möjligt att åstadkomma något som liknar evidens för vissa beslut även om jag inte känner till det. Men när man kommer ner på detaljnivå så visar det sig att utvärderingsmetoderna knappast är neutrala eller att det finns andra invändningar att göra. Jag är på det hela taget mycket skeptisk till att en evidensbaserad politik överhuvudtaget är möjlig. Och jag blir direkt orolig inför tanken att jag skulle delta i en marsch för att politiska beslut ska bygga på evidens. Det luktar allt för mycket totalitarism.

Många har nämligen historiens diktatorer varit som hänvisat till vetenskapligt vedertagna sanningar som stöd för sin politik. Karl Marx ansåg att hans egna marxism var vetenskapligt belagd. Inom tredje riket la man ner mycket resurser på att leda i bevis den egna rasens överlägsenhet, inte minst genom etnologiska och antropologiska forskningsinsatser. Nej, spåren förskräcker när man tänker tanken evidensbaserad policy.

Politiska beslut borde absolut ta hjälp av expertis för att få fram bra underlag, exempelvis för utformningen av en energipolitik eller en utbildningspolitik, som en hjälp för att få insikt om olika konsekvenser av olika alternativ. Men sedan måste det också till en ideologiskt betingad komponent. Ta fördelningspolitiken. Det är kanske möjligt att det finns en fördelning av gemensamma resurser som är optimal utifrån en kombination av tillväxtperspektiv och rättviseperspektiv. Men det är ju i så fall en fördelning som ständigt förändras beroende på konjunkturer och andra världshändelser. Och den förändringen går snabbare än någonsin politiker kan hänga med i. Här är det istället bra om det tillkommer en ideologisk komponent. Vissa faktiskt kanske vill ha en rättvisare fördelning trots att den är något tillväxthämmande. Inte hur mycket som helst, men inom rimliga gränser. Andra vill kanske ha en mer orättvis politik för de tror att det bidrar till en starkare allmän tillväxt. Som sagt, någonstans finns en jämviktspunkt, men den förändras kontinuerligt och istället för att jaga den är det kanske bättre att låta folk rösta om att ligga lite mer åt ena eller andra hållet. Det vill säga rösta på partier som står för lite olika fördelningsmodeller, en som lägger vikt vid rättvisa mot en som lägger vikt vid tillväxt.

Jag är glad att politiska beslut fattas av politiker med hjälp av experter istället för att experter kontrollerar och godkänner eller underkänner politikernas beslut, något som kraven på evidens lätt implicerar. Det gäller faktiskt också klimatpolitiken. Och det säger jag trots att jag inser att många saker som jag är kritisk mot som allt för mycket konkurrens i utbildningssystemet och vården eller kärnkraft inte skulle ha en chans om den skulle avkrävas evidens.

Styrkan med demokratiska beslut är nämligen att de ibland blir fel och att man senare i så fall kan rösta för en förändring. Jag är exempelvis övertygad om att Trumps regering endast har fyra år och att nästa amerikanska regering kommer att ha ett helt annat politiskt program, bara demokratin får råda och valen som organiseras inte manipuleras. Det är faktiskt här faran ligger. Inte i att det ibland väljs regeringar som är knasiga och inte vill lyssna till den samlade expertisen. Det kommer alltid att hända och dem får vi då leva med under en begränsad tid. Faran är istället att dessa regeringar kan klamra sig fast vid makten genom att manipulera media och val och att demokratin inte tillåts fungera för att korrigera de fel som ibland skapas. Hade det handlat om en marsch för demokrati hade jag deltagit utan att blinka.

tisdag 18 april 2017

Get out

Imorgon har kritikerrosade amerikanska filmen Get Out premiär i Sverige. Inte en dag för tidigt. Filmen får högsta betyg i Dagens Nyheter som dessutom publicerar en extra liten krumelur om rasism i dagens Amerika. Men filmen har en intressant tillkomsthistoria som inte nämns någonstans i alla dessa recensioner på svensk botten. Den bygger på en helt ny affärsmodell i Hollywood. Vad det handlar om är att satsa på billiga filmer istället för dyra och sedan hoppas att någon, kanske en på tio, gör succé. Budgeten för Get Out var otroliga 4,5 miljoner dollar. Det är inte ens växelpengar i Hollywood även om det är att betrakta som en ganska normal svensk filmbudget, i alla fall för en kommersiell film med lite ambitioner. Redan på knappt tre månader har den spelat in nästan 30 gånger det beloppet. Så det intressanta med filmen är inte bara innehållet eller att det är en av många filmer gjorda av lågbudget-bolaget Blumhouse Productions. Det riktigt intressant är att det är en av de få filmerna från bolaget som blivit succé, helt enligt deras affärsmodell. Behöver jag säga att Blumhouse Productions varit extremt framgångsrika. Så det finns flera skäl att gå och se filmen, kanske redan imorgon.

Lilla Harrie-Örtofta

Alla cykelvänner i Lund undrar förstås som jag varför arbetet på cykelvägen mellan Lilla Harrie och Örtofta dröjer så. Enligt Eslövs kommuns hemsida skulle den vara klar redan sista mars. Ändå är allt fortfarande uppgrävt och bron inklädd i en presenning.

Nu har jag besked. Efter att ha pratat lite med en grävskopemaskinist på morgoncykelturen visar det sig att det stora problemet är själva bron vid Örtofta som enligt planerna ska effektbelysas och renoveras. Den visar sig bängligare än vad man trott och nu vet de inte hur de ska göra. Lyfta av hela rasket eller lösa det på annat sätt. En sak lovade i alla fall maskinisten jag talade med. Det hela ska vara klart före sommaren.

Nu undrar jag bara var lokalpressen är, den som tidigare rapporterat om planerna är nu helt tyst? Hur har företaget som åtagit sig arbetet kunnat göra en sådan tabbe? Vilka skadestånd finns inskrivna i kontraktet vid förseningar?

onsdag 5 april 2017

MAX IV-rapport

Som synes står nu MAX IV sedan en tillbaka i det närmaste klar. Trots alla ljusblåa löften om att detta var en anläggning som var oumbärlig för regionalt och nationellt svenskt näringsliv har ännu inget enda rör finansierats av något företag. Samtliga 14 strålrör har finansierats av någon stiftelse, läs Wallenberg, av något universitet, läs Lunds, Chalmers, Göteborgs universitet, Karlstads universitet, Karolinska Institutet, KTH, Linköpings universitet, Luleå tekniska universitet, Stockholms universitet, SLU, Umeå universitet och Uppsala universitet, eller av andra statliga anslag, läs från Vetenskapsrådet. Sedan finns också strålrör som finansierats av andra länder, läs Finland-Estland och Danmark.

Längst har man kommit i NanoMAX, det röret som sticker ut norrut utanför själva lagringsringsbyggnanden. Men i flera av de övriga rören har man problem. Man kan inte börja med att prova strålen i rören och vid experimenten trots att allt är klart för att börja köra. Det handlar om att man har fått problem med det som kallas "Front Ends", de delar som kopplar strålrören med lagringsringen. Några av Front Ends levereras utifrån (Hitachi enligt uppgift) och de fungerar bra. Men de som byggts i huset (tja detta är väl relativt) läcker så att det är svårt att hålla det vakuum som krävs i dessa sammanhang. Det ska handla om att limmet som används för att klistra ihop Front Ends inte håller så bra när det blir varmare. Här alltså ett problem som just nu sinkar utprovningen av vissa av strålrören, men inte alla.

Ett annat problem som också kommer att behöva lösas så småningom är den om hur man ska kunna hantera alla data som skapas i anläggningen. Eller att hantera data är egentligen inga problem, det handlar om data i storleksordningen 1000-tals TeraByte om jag förstått saken rätt. Problemet är istället hur man ska kunna skicka all data till användaren inom en rimlig tid. För den som gjort ett experiment vill ju ofta kunna arbeta med experimentdata vid sin heminstitution och frågan är alltså hur kapaciteten i nätet ska kunna räcka till så att data kan skickas dit det ska utan att sinka annan datatrafik eller utan att det tar för lång tid.

Allt detta är ju förstås mycket intressant. Frågan är bara varför detta inte rapporteras i alla de kanaler som för bara ett halvår sedan var fulla med entusiastiska invigningsreportage.

söndag 2 april 2017

Fördelningen av anslag för forskning och forskarutbildning

För en handfull år sedan fördelades forskningsanslagen år efter år på ett ganska enkelt sätt samtidigt som ju grundutbildningsanslagen byggde på helårsstudenter och helårsprestationer samt takbelopp och anslagssparande, ett betydligt mer komplicerat system. Men från 2009 har saker och ting förändrats. Då infördes en omfördelning av tio procent av basanslagen för forskning och forskarutbildning till universitet och högskolor som byggde på publiceringar och citeringar samt tilldelningen av externa medel som fördelats enligt bedömningar av forskningskvalitet. Inför budgetåret 2014 höjdes tilldelning till tjugo procent.

När jag räknade lite på vad detta innebar i omfördelning för universitet och högskolor så visade det sig att effekterna var relativt små. Betydligt mindre än vad ett bra utfall kunde innebära i satsningar som strategiska forskningsområden eller motsvarande satsningar på Linnéstöd och annat som skapats sedan 1990-talet. Men numera börjar saker och ting bli mer komplicerade.

Redan 2010 infördes att inget lärosäte skulle få mindre forsknings- och forskarutbildningsanslag än 8000 kronor per helårsstudent. Fick något lärosäte mindre än så efter att beräkningarna om tilldelning gjorts på grundval av publiceringar, citeringar och externa anslag togs dessa medel från potten som skulle omfördelas. I praktiken blev det alltså mindre än tio procent som omfördelades enligt denna så kallade räknesnurra. För budgetåret 2018 har regeringen för avsikt att höja det garanterade beloppet till minst 12000 kronor per helårsstudent enligt vad som framgått i forskningspropositionen från förra året.

Ytterligare en abrovinkel är att som jag nämnde tio procent av nya medel omfördelas enligt räknesnurran år från år, men att faktiskt hela anslagsökningen fördelas ut efter modellen första året. Det innebär att de lärosäten som kommer väl ut ett visst år då anslagshöjningarna är särskilt stora får ett permanent högt tillskott.

Inför 2016 infördes ytterligare nyheter när det gällde fördelning av ökningen av anslaget för forskning och forskarutbildning. Varje lärosäte garanterades för det första en höjning om minst fem miljoner kronor. Dessutom delades universitet och högskolor upp i tre kategorier, gamla universitet, nya universitet (Örebro, Karlstad, Linné- och Mitt-) samt högskolor som fick lika stora delar av tillskottet att konkurrera om. Detta var förstås en fördel för de nya universiteten där endast fyra lärosäten kunde konkurrera om lika mycket pengar som alla gamla universitet och även en fördel för nya högskolor som också fick en relativt stor tilldelning att kivas om, i alla fall om man jämför med vad de brukar få. Därmed hade komplikationerna nått nya nivåer, detta trots att universitets- och högskoleförbundet redan tidigare varit tveksamma till om omfördelningarna gjorts på rätt sätt.

Och till detta kommer att det i senaste forskningspropositionen dessutom flaggades för att ytterligare indikatorer skulle införas för samverkan, något som nog de flesta känner till. Vinnova hade redan sedan tidigare ett uppdrag att föreslå hur en modell för att utvärdera samverkan skulle kunna se ut och den finns nu ute på remiss. Det mesta pekar på att omfördelningen i framtiden blir minst tio procent för var och en av publiceringar och citeringar, externa anslag samt samverkansutvärderingar, något som förmodligen ytterligare komplicerar uträkningen av hur stort forsknings- och forskarutbildningsanslag varje lärosäte får. Jag tror fler än jag hoppas på att direktiven för den aviserade utredningen om ett nytt resursfördelningssystem för universitet och högskolor också kommer att innehålla ett uppdrag om att förenkla.

måndag 20 mars 2017

Avskedsföreläsning

Min handledare har nyligen gått i pension. Veckan före höll han en avskedsföreläsning, en tradition på vissa håll, men kanske inte så ofta i Lund har jag fått känslan av. Men föreläsningen är mycket bra.  Skickligt väver han ihop sin egna professionella bana (och personliga) med sina forskningsintressen. Det som framför allt slår mig är hur hans forskningsintressen emanerar ur problem som han identifierat i tidigare projekt. På så sätt blir hans forskargärning tydligt kumulativ. Kanske är detta något av en efterhandskonstruktion, men inte bara.

Om jag jämför med mig själv så kan jag konstatera att jag är en helt annan forskartyp. Jag har sysslat med en mängd olika frågor inom en rad områden. Ofta har nog dessa varit beroende av att jag blivit intresserad av projekt som andra hållit på med och som jag blivit engagerad i. Nu senast intresserar jag mig för ESS historia, en tydlig konsekvens av att jag flyttat till Lund. I alla fall har detta inneburit att jag hela tiden varit tvungen att lära om från början. Min gamla handledare har istället kunnat lägga resultat på resultat på ett helt annat sätt. Kanske har jag i någon mening blivit bredare. Kanske har jag i en annan mening förblivit en mångsidig charlatan.

I alla fall inser jag hur sällan jag reflekterat över hur jag är som forskartyp. Nog har jag tidigare insett att jag knappast är den forskare som specialiserat mig, utan istället genom mina breda intressen hellre lär mig om något nytt än formulerar nya mer avancerade frågor om något som jag redan sysslat med. Men jag har ändå inte tänkt särskilt ofta på vilka konsekvenser detta fått mer långsiktigt, över tio eller tjugo år. Och sedan när det väl slår en vad det inneburit är det för sent att göra något åt saken. Inte för att jag ångrar mig. Det gör jag inte. Men för att det hade varit kul att se vad man kunnat göra om man hållit fast i forskningsfrågor som tydligare formulerats inom ett och samma fält.

onsdag 15 mars 2017

Priviligierad

På denna blogg har jag genom åren klagat mycket på olika saker som jag upplevt som fel eller mindre bra. Smått som stort. Allt för sällan har jag reflekterat över hur bra jag och många andra fast- och heltidsanställda forskare och lärare har det på universitetet. Men så är det. Få eller inga andra professionella eller yrkesutövare har så fantastiska villkor för att få syssla med så roliga arbetsuppgifter. Det insåg jag redan som doktorand och lovade då mig själv att aldrig, aldrig bli en försurad akademiker som bara klagar oavsett om jag någonsin lyckades få en fast anställning eller inte. Kanske har jag trots allt misslyckats med den föresatsen?

Vad det handlar om är väl att hela tiden försöka påminna sig själv om att det trots allt inte gör så mycket om man inte fick det eller det anslaget, det eller det jobbet, så länge man ändå kan få fortsätta undervisa eller forska. Jag har även arbetat utanför universitet och högskola under några perioder efter doktorsexamen och då gjort mitt bästa för att hitta tid till forskning även om det är svårt och kräver oändligt med uthållighet.

Träffade här om veckan en disputerad humanist som nu arbetar som gymnasielärare som har just den situationen, att hon försöker finna tid till att forska efter arbetstidens slut. Fram till 1940-och 50-talen var en lektorstjänst vid läroverk huvudspåret för de fåtaliga som disputerade. Men i takt med att högskolesektorn och den högre utbildningen expanderade under efterkrigstiden verkar det som om andelen disputerade som kunnat fortsätta en akademisk karriär ökat i takt med att antalet disputerade skjutit i höjden, onekligen ett intressant samband som jag inte vet om det finns belagt i någon studie. Vad jag däremot hittat genom att titta på olika studier under de senaste tio åren är att andelen som arbetar utanför universitet och högskola efter disputation verkar ha gått ned från knappa 40 procent 2000 till dryga 30 procent för dem som disputerade några år in på 2000-talet. Men detta är extremt osäkert eftersom jag bygger siffrorna på olika studier, två från 2006, en från 2012 och en från 2015, med olika underlag. Min gissning är i alla fall att andelen disputerade som kan arbeta vid universitet och högskola kommer att fortsätta minska generellt även om det kan finnas undantag inom vissa ämnen.

Det innebär att vi som fortsatt kan arbeta vid universitet och högskola om möjligt blir ännu mer priviligierade. Och att det följaktligen finns ännu starkare skäl för oss att undvika att bli försurade. Jag får fortsätta jobba på det.

fredag 3 mars 2017

Akribi

Idag har tre forskare vid Malmö högskola skrivit en mycket angelägen debattartikel om sexuella trakasserier i Sydsvenskan. Jag tror deras slutsatser är helt och hållet riktiga, att problemlösningen kräver omfattande attitydförändringar hos både män och kvinnor. Här finns knappast något kontroversiellt överhuvudtaget.

Men det finns en liten detalj som jag började fundera över och som rör problemen med att använda illa redovisade undersökningar. Nu ska genast sägas att huvuddelen av artikeln bygger på en enkätundersökning vid Malmö högskola som jag inte tittat på alls och som jag inte har någon anledning att ifrågasätta överhuvudtaget.

Däremot refererar forskarna inledningsvis en annan undersökning gjord av tidskriften Runner's World. Den undersökning lämnar en hel del frågor öppna. Undersökningen är nämligen ingen enkätundersökning utan istället en sådan där undersökning där läsare (och andra antar jag) fått möjlighet att fylla i en webbenkät. Risken att det finns en överrepresentation av särskilt engagerade är välkänd i sådan här sammanhang. Skälen är många och goda att ifrågasätta om svaren på webbenkäten speglar de svarandes erfarenheter.

I denna undersökning deltog hur som helst 1.200 svenska löpare. Här framgår vidare att 50 procent av de kvinnliga läsarna utsatts för trakasserier eller hot under en löprunda. Men det framgår ingenstans det bara är läsare som fyllt i webbenkäten. Men okey, det kan ju faktiskt ha varit så att det fanns en ruta att klicka i där man skrev om man var läsare eller inte. Eller kanske låg enkäten bakom en inloggning som endast läsare hade tillgång till. Det är möjligt att denna siffra stämmer.

Fortsatt i Runner's Worlds artikel refereras en mängd siffror som gäller kvinnor. En av dem är att nästan 90 procent av kvinnorna i studien vidtagit någon säkerhetsåtgärd. Här finns också en ruta där siffror från undersökningen redovisas på totalen, inte uppdelat i svar från män och kvinnor. Här framgår att 88 procent av det totala antalet svarande uppgivit att de vidtagit en åtgärd för att känna sig säkrare.  Eftersom undersökningen är extremt illa redovisade går detta inte att avgöra med säkerhet, men siffrorna i texten och i sifferrutan är svåra att få ihop. Om sifferrutan redovisar samtliga svar stämmer inte textens påståenden som bara gäller kvinnliga svarande. Om sifferrutan endast gäller svar från kvinnor är det konstigt att detta inte skrivs uttryckligen utan det istället i slutet av rutan står att 1.222 personer deltog. (Hur Runner's World vet att 22 av dessa inte var löpare framgår inte heller.)

I debattartikeln i Sydsvenskan återkommer påståendena från Runner's Worlds webbundersökning. De tre forskarna hävdar att artikeln "visade" att nästan 90 procent av kvinnorna i undersökningen "vidtagit någon åtgärd för att känna sig tryggare." Det är som sagt möjligt att det stämmer. Men det finns stor risk att det är fel. Om siffran istället gäller samtliga deltagare i undersökning som antyds i sifferrutan är det snarare rimligare att tro att det är fler än 90 procent av kvinnorna som svarade som vidtagit någon säkerhetsåtgärd.

Min poäng är inte att ifrågasätta debattartikelns innehåll. Det finns knappast någon anledning till det. Däremot tycker jag att det är värt att diskutera hur vi forskare använder olika resultat i olika sammanhang. Exempelvis tycker jag att forskare inte bör referera webbundersökningar överhuvudtaget eftersom underlaget är så osäkert. Mitt intryck av Runner's World undersökning är att det är svårt att avgöra om det är löpare, läsare eller personer som svarat på enkäten trots att alla dessa beskrivningar används. Det är ännu svårare att avgöra om det verkligen är 1.222 personer som deltagit eftersom det inte klargörs någonstans om webbenkäten varit öppen eller endast för dem som kan logga in med konto. Men tanke på hur illa redovisad undersökningen tycker jag att forskare bör avhålla sig från att använda den överhuvudtaget. Enda undantaget skulle möjligen vara om den motsäger de egna resultaten, men även då är det tveksamt.

Min poäng är att vi forskare bör vara mycket noggranna med hur vi använder olika undersökningar också när vi uttalar oss i media. God akribi är ett ansvar vi har mot forskarsamhället och något som är särskilt viktigt i dessa tider av faktaresistens och alternativa fakta. Inte minst gäller det så angelägna frågor som sexuella trakasserier. Risken finns alltså att webbundersökningens påstående att knappt 90 procent av de kvinnliga svarande vidtagit säkerhetsåtgärder är för låg. Men det är som sagt mycket oklart. I det specifika fallet med debattartikeln finns ingen anledning att ifrågasätta slutsatserna som till stora delar bygger på en helt annan undersökning. Men argumentationen hade vunnit ytterligare på undvika en av allt att döma undermåligt redovisad undersökning.

lördag 25 februari 2017

Desperat i behov av hjälp

Jag är verkligen inte hemma på olika datasystem och har svårt att tränga bakom gränssnitten för att förstå hur det fungerar egentligen. Ett exempel på hur frustrerande det kan vara är universitetets webmail. Om jag har förstått det så använder vi alla Microsoft Outlook. Bra att det är ett rejält och stort system med backup-organisation antar jag. Jag är oändligt trött på alla olika hemmasnickrade system som används för olika ändamål som resehantering, stipendieansökningar och gud vet vad.

Men det är också jobbigt att inse hur lite man kan påverka utformningen av Outlook. Jag har letat som en galning efter inställningen att organisera Inkorgen på ett vettigt sätt, nämligen som enskilda epostar. Men hur jag än försöker hittar jag ingen inställning som innebär att man kan organisera sina brevkorgar så att varje epost syns. Man är hänvisad till konversationer och kan inte göra något åt det. Det blir därmed otroligt svårt att hitta epost som man skickat eller tagit emot för en tid sedan. Gör man en sökning syns nämligen bara konversationerna i träffarna och den sista eposten i konversationen. Det kan handla om vad som helst och vara med vem som helst om det var fler med på den ursprungliga konversationen. Det kan till och med vara ett felmeddelande eller autosvar. Den epost man sökar kan ligga tiotals epost ner i konversationen som man då måste leta för hand. Och när man letat igenom ett antal konversationer är man beredd att ge upp. Allt detta bara för att jag inte kan organisera min inkort på ett sätt som är vettigt för mig. Puh.

Ett annat problem är att default för att svara på en inkommande epost är att svara till alla på sändlistan. Det verkar inte heller gå att ändra så att default blir svar endast till avsändare. Det som verkligen är utmanade är att detta inte heller syns i vyn. Får jag en epost och trycker svara syns bara avsändarens namn i mottagarraden trots att svaret går till alla på ursprungliga sändlistan. Alla andra som automatiskt kommer med eftersom default är svara alla syns inte ens. För att se vilka det är måste man klicka på en liten, liten pil bredvid avsändarnamnet i mottagarraden. Jag insåg faran tidigt och har hittills lyckats komma ihåg att dra ner en rullgardin och särskilt trycka "Svara avsändare" när jag skrivit något som inte rör alla i gruppen.

Men i morse hände det ändå. Jag svarade på en epost med avsikten att endast svara avsändaren, men glömde för första gången defaulten och skickade därmed min epost till alla fem på ursprungliga sändlistan. Nu gjorde det inte så mycket eftersom jag alltid skriver epost som jag kan stå för och i en ton som jag försöker hålla konstruktiv och uppmuntranden. Men ändå. Det är inte klokt att man ska behöva lida av default-sättningar som man inte kan ändra på i dessa den individuella valfrihetens tidevarv. Frustrerande vara bara förnamnet.

Kan någon vänlig så vet mer än jag berätta hur man gör för att ändra default-inställningarna om det kanske till äventyrs ändå skulle kunna gå.

Desperat i behov av hjälp

lördag 18 februari 2017

JO

Nej, nu börjar det bli lite löjligt. JO-anmälningarna haglar inom akademin. Men till vilken nytta? Annat än att ge anmälarna medial uppmärksamhet. Senaste JO-anmälan står tre uppsalaforskare för i fredagens forskningspolitiska inlägg på DN debatt. I falsett trumpetar de här att de JO-anmäler regeringen för att den senaste forskningspolitiska propositionen strider mot högskolelagens påbud om forskningsfrihet (1992:1434, §6).

Inte heller jag är överförtjust i senaste forskningsproppens olika förslag för att finansiera vissa forskningsinriktningar på bekostnad av andra. Samtidigt inser jag att det faktiskt står vår folkvalda regering fritt att finansiera viss forskning och inte annan. Lika fritt som det står oss forskare att strunta i det. Så har det alltid varit, i alla fall så länge det funnits forskningspropositioner, alltså sedan 1980-talet.

Om nu uppsaladebattörerna finner det så lagvidrigt att regeringen vill finansiera vissa forskningsinriktningar, varför anmälde de inte forskningspropositionen 2008 då hela 1,315 miljarder kronor årligen anslogs för ett antal strategiska forskningsområden inom mycket väl definierade och avgränsade fält? Detta var om möjligt ett ännu större ingrepp i forskningsfriheten enligt uppsalaforskarnas sett att se även om det stod varje universitet och högskola fritt att delta med en ansökan om strategiskt forskningsområde. Handlar det om att det den gången var en borgerlig regering och inte en socialdemokratisk som kom med förslaget? Eller handlar det om att det i forskningsproppen från 2016 är mer samhällsvetenskaplig forskning än vanligt som lyfts fram? (Detta sista kanske ändå lite mindre troligt med tanke på att en av uppsalaforskarna själv är statsvetare.) Jag har i alla fall svårt att hitta andra förklaringar till denna obalans i debattörernas anmälningsiver.

Jag tycker att det är lite pinsamt att man tar till storsläggan som en JO-anmälan när argumenten tryter även om det är ett gammalt välkänt trick. Om du har tunt på fötterna, bär en röd kavaj.

lördag 11 februari 2017

Medaljer

Idag, just nu, auktionerar universitetet ut 35 jubileumsmedaljer. Enligt uppgift kommer de miljoner som det kostat att ta fram medaljerna från någon extern finansiär. De intäkter som kommer av auktionen ska oavkortat gå till "ett spännande forskningsprojekt vid Lunds universitets Historiska museum som vill restaurera och bevara föremål som gömts och glömts mellan korstolarna i Lunds domkyrka". Ett spännande forskningsprojekt låter ju fantastiskt. Men om man tittar lite på beskrivningen av projektet finns där inget som röjer något som har med forskning att göra. Här beskrivs inget forskningsproblem, ingen metodutveckling, inga förväntade resultat.

Jag tycker inte att det är fel att Historiska museet får medel för att restaurera föremål. Däremot tycker jag att om det presenteras som ett spännande forskningsprojekt så bör beskrivningar av det tydliggöra vad i projektet som motiverar att det kallas forskning. Det är trots allt ett universitet som står som huvudman för museets verksamhet.

Men nu var det jubileumsmedaljerna jag hade tänkt att detta skulle handla om. LU350 handlar ju mycket om att knyta samman dåtid med framtid. Rektor skriver i sin blogg "Jubileumsåret är ett utmärkt tillfälle att se vilken fantastisk utveckling som universitetet har genomgått under århundradena. Det är också ett tillfälle att känna stolthet och få visa upp allt det som gör oss till ett av världens ledande universitet idag. Men ett jubileumsår ger oss också tillfälle att stanna upp och fundera på hur vi ska utvecklas i framtiden." Det tycker jag låter bra.

Men det finns vissa aspekter på det förflutna som jag inte tycker om. En av dessa är medaljer, sådant som delas ut till förtjänta personer av olika anledningar eller som ges ut till försäljning av lika olika anledningar. Det är liksom en kvarleva av en tack och lov svunnen tid då medaljer och ordnar spelade roll. Eller förresten, nog kan det hända att den här typen av gammeldags symbolik än spelar roll i vissa sammanhang. Men det är en kvarleva som jag tycker inte är värd att upprätthålla. Något som en organisation i tiden inte borde hålla på med även om finansieringen är extern och pengarna går till skojiga utställningsprojekt som annars kan vara svåra att finansiera. Jag håller med rektor om att ett jubileum är ett tillfälle att reflektera över historien för att vara beredd inför framtiden. Att auktionera ut medaljer är en symbolhandling som i det närmaste skymmer reflektionen och möjligheterna att se framtiden an.

Tillägg efter auktionen är avslutad:
I Sydsvenskan rapporteras från auktionen. Här finns en intressant intervju med en glad entusiast som samlar på allt som har med Lunds universitet att göra. Självklart vill denne ropa in en medalj. Men av de 35 som skulle auktioneras ut såldes endast 27 stycken till ett sammanlagt pris om 105.000 kr. Det blir ett snittpris på 3.890 kronor, inte så mycket över utropspriset på 3.000 kronor. Gissningen är att många av medaljerna mot slutet gick för utropspris. Och ännu är 8 medaljer osålda. Tja, det spelar väl ingen roll. Huvudsaken är att universitetets ansvariga är nöjda. Och det är de enligt Sydsvenskan. I alla fall den medarbetaren från donatorrelationer som intervjuas i bladet i sin egenskap av "eventkoordinator". Av alla olika enheter på Lunds universitet som konsekvent skönmålar verkligheten för att den egna verksamheten inte ska framstå som överflödig undrar jag om inte donatorrelationer tar priset. Man undrar helt enkelt vad som skulle ha krävts för att auktionen skulle ha ansetts vara ett misslyckande. Inga sålda medaljer alls?

torsdag 9 februari 2017

Fördelning av hås och håp

Jag börjar bli allt mer konfunderad över hur helårsstudenter och deras helårsprestationer fördelas över vår fakultet. Fördelningen till olika ämnen görs på fakultetsnivå. Varje år får varje institution inkomma med äskanden som motiverar varför si och så många helårsstudenter ska finansieras inom de ämnena som finns på institutionen. Medel fördelas sedan till de olika institutionerna där ämnena undervisas.  I dessa äskanden ligger mycket av upprepning och kontinuitet. Det ska till tapp i antalet helårsstudenter för att de ska omfördelas. Det är mycket svårt att få fler helårsstudenter med hänvisning till ökat söktryck eftersom det innebär att något annat ämne måste släppa till medel, något som inte gärna görs om det inte finns en tydlig underproduktion.

Problemet är bara att institutionerna inte ens får omfördela helårsstudenter mellan de egna ämnena! I fakultetens tilldelning står vilka ämnen som varje helårsstudent ska användas inom. Om ett ämne underproducerar riskerar dessa helårsstudenter att dras in. Men för att institutionen inte ska förlora helårsstudenter kan andra ämnen på institutionen överproducera och på så sätt täcka upp för ämnet som underproducerar. Institutionen går jämnt upp och undviker att förlora helårsstudenter. Samtidigt innebär det att det kan finnas ämnen som konstant underproducerar på en institution samtidigt som det finns andra som konstant överproducerar. Det innebär i långa loppet ojämn och orättvis arbetsfördelning mellan lärare i olika ämnen. Men hellre det kan nog institutionsledningen tycka, än att riskera att förlora helårsstudenter till en annan institution.

Det är aldrig bra med fördelningssystem som riggas så att orättvisor kan skapas och upprätthållas. Istället ska fördelningssystem se till att omfördelning sker transparent och utan ryckighet. Det vore enkelt för fakultetsledningen att fördela grundutbildningsmedel till institutionerna utan att sedan lägga sig i hur institutionerna sköter fördelningen mellan ämnena. Varje år följs sedan söktryck och produktion upp. Skulle det uppstå institutioner som underpresterar så omfördelas deras helårsstudenter till andra institutioner som överproduccerar enligt något fastlagt system som också tar hänsyn till historisk produktion så att det inte blir för ryckigt. Men att inte institutionerna själva ska ha makt att fördela sina grundutbildningsresurser som de finner lämpligast tror jag inte är bra i långa loppet.

Det märkliga är att jag aldrig hört någon ifrågasätta eller försöka diskutera denna märkliga ordning på vår fakultet. Förmodligen säger det mer om hur dåligt jag hänger med i den interna debatten än om vad folk diskuterar på olika möten. Eller kanske inte. För jag får trots allt reda på en del av vad som diskuteras genom meddelanden på personalmöten och styrelsemöten på vår institution. Och aldrig hittills har jag hört något om någon principiell diskussion om hur kostnader och intäkter fördelas på vår fakultet. Jo, det finns ett undantag. Fördelningen av hyreskostnader på LUX har varit uppe och är tror jag alltjämt en levande fråga. Men det är också allt konstigt nog.

måndag 30 januari 2017

Hur skulle du göra?

Tänk dig att universitetet du arbetar på firar ett stort jubileum. Tänk dig att en av de saker som görs med anledning av jubileet är att en stor och fin populärhistorisk festskrift produceras som heter något i stil med Lunds universitet under 350 år. Tänk dig att boken blir jättebra. Stor, tjock och tung med text och bilder tryckta på tjockt fint papper. Här finns många bilder på medarbetare över hela universitetet och framför allt fina historiska nedslag, välskrivna och med fina bilder.

Tänk dig nu att du tycker att du arbetat hårt och varit framgångsrik, att du länge varit en resurs för universitetet. Du kanske till och med ser dig som en av universitetets frontfigurer. Om det nu var så och du börjar bläddra i den fina boken och upptäcker att här finna massor av sedan länge döda och en del ännu levande professorer med på bild. Längst bak i boken finns till och med fakultetsvisa listor med historiska forskare som fakulteterna ansett har varit av särskild betydelse för verksamheten. Dock har en del fakulteter dragit ett streck i listan och helt undvikit att ta med levande medarbetare för att undvika ledsna miner om någon till äventyrs skulle känna sig förbigången.

Tänk nu att du trots att du tycker att du gjort mycket stora insatser för universitetet som jubilerar, att du trots detta inte finns med någonstans i den stora fina jubileumsboken. Hur skulle du göra då?
1) Slå igen boken och tänker att jaha, något annat var förstås inte att vänta.
2) Bli uppriktigt ledsen och deprimerad.
3) Skämmas för att du inte fått den uppmärksamhet som du tycker att andra har fått som kanske inte ens gjort lika mycket som du för universitetet.
4) Tänka att nej nu... och skriva en egen bok som framhåller alla dina insatser för universitetet i fråga.
5) Bli fly förbannad och kontakta de som står bakom boken och säga vad du tycker om att du utelämnats.

Själv tror jag att jag reagerat enligt 1) eller kanske 2). Det minst sannolika är väl ändå 5). Men nu visar det sig att det faktiskt finns fler än en person på vårt universitet som reagerat enligt just 5) när de upptäckt att de inte finns med i den stora fina populärhistoriska jubileumsboken. Intressant tycker jag att vi människor kan reagera så olika på en och samma situation. Ännu intressantare att det finns människor som faktiskt har en sådan självsyn att de inte drar sig för att beklaga sig för de stackare som haft det omöjliga uppdraget att ställa samman en jubileumsbok väl medvetna om att de inte kan nämna precis varenda nu levande kotte som bidragit till universitetets framgångar. Intressantast av allt är att dessa som hört av sig säkert är uteslutande män.

fredag 27 januari 2017

Strategiska planen

I mitten av december förra året beslutade så till slut universitetsstyrelsen om den nya strategiska planen som gäller 2017-2026. Med tanke på alla rektorsseminarier, möten och diskussioner som planen orsakat under de senaste åren måste jag säga att den blivit något av en besvikelse. I alla fall när det gäller djärvhet och dådkraft. Istället är den tämligen urvattnad och till intet, eller mycket litet, förpliktigande.

Framför allt är den kort. Räknar man bort förord och värdegrund, som ju strängt taget knappast har särskilt mycket med strategier att göra. så återstår där kanske 3 sidor fyllda med prioriterade områden. Det är bara det att de områden som nämns redan är prioriterade. Den strategiska planen handlar alltså inte så mycket om att peka ut något för de kommande åren som att peka ut det som vi redan gör idag och förväntas fortsätta göra. Det som jag klagade på när det gällde den förra planen går lika bra att upprepa i denna nya. Inte något av det som jag diskuterade som tankar för arbetet med denna plan verkar ha lämnat avtryck.

En enda sak sörjer jag. Att den mycket goda och för en gångs skull konkreta och lätt mätbara målet som var uppe under strategiarbetet försvann, att Lunds universitet skulle sträva efter enhetlig OH på hela universitetet. Det är en sak som jag hoppas rektor inte ger upp utan istället intensifierar arbetet med. Det skulle säkert få en hel del positiva konsekvenser för hela universitetet som exempelvis bättre möjligheter till samarbete mellan institutioner och fakulteter samt en starkare gemensam universitetsidentitet. För trots alla mål och prioriteringar när det gäller universitetets samverkan och samarbete med andra aktörer så nämns inte ett ord om samarbete och samverkan inom universitetet... Något som jag faktiskt tror är en strategisk förutsättning för att fortsätta och utveckla samarbetet utanför universitetet.

Men kanske ska jag inte vara besviken. Kanske ska jag som en kollega sa vara glad för att strategiska planen inte innehåller några utfästelser. Ibland är de bästa strategiska planerna de som lämnar fältet fritt och inte låser in verksamheten i massa löften. Särskilt gäller det förstås strategiska planer som är tänkta att gälla under ganska lång tid. Möjligen ska utfallet av strategiarbetet denna gång läsas som att universitetsledningen vann kampen mot universitetsstyrelsen. Att ledningen lyckades tona ner och få bort de mest sangvinistiska infallen om omfördelningar och satsningar just för att få möjligheten att få kunna fortsätta treva sig fram i en mycket föränderlig omvärld. I så fall är det bara synd om alla de som lagt ner timmar, dagar och månader på att diskutera och formulera fram denna strategiska plan. För med tanke på hur det blev hade den nya strategiska planen nog inte behövt ta alla de resurser och all den tid i anspråk som gjorde.

onsdag 25 januari 2017

Donationsförvaltningen

Jag råkar vara korridorgranne med ett ämne med en donationsprofessur från 1990. Här har det under ett antal år varit knapert av olika anledningar. Ett problem har varit att donationen till professuren inte riktigt vela räcka till. Jag antar att det varit det låga ränteläget som gör att den ursprungliga donationen inte riktigt vill räcka till.

I alla fall ville institutionsledningen av denna anledning approchera den stiftelse som stod för den ursprungliga donationen i hopp om att den skulle vara villig att skjuta till lite medel för att stärka upp situationen. Stiftelsen ville å sin sida först se en sammanställning över hur donationen förvaltats. Ett rimligt krav förstås om det nu snart tre decennier senare visar sig att alla miljoner inte längre räcker till.

Problemet vara bara att det visade sig mycket svårt att få fram uppgifterna från donationsförvaltningen. Efter långt om länge kom så ett oväntat besked. Det visade sig att donationsförvaltningen nu hittat 12,3 miljoner kronor som hörde till donationen och att den faktiskt visst räckte professorns lönekostnader. Det var förstås glada besked och det som under ett antal år varit något av en kvarnsten för institutionens ekonomi visade sig nu kunna bära sig utan tillskott från oss andra.

Samtidigt är historien djupt oroväckande. Som jag beskrivit i min förra bloggpost lägger universitetet mycket energi och resurser på att dra donationer. Om det nu visar sig att förvaltningen av de medel som kommer in är så dålig, för att inte säga skandalös, att pengar riskerar att försvinna kan det förstås vara ett hot mot hela donationsverksamheten. Jag hoppas verkligen att donationsförvaltningen låter detta vara en viktig lärdom och att man tar sig i kragen för att ändra rutinerna kring förvaltningen så att detta inte kan upprepas i framtiden. Det är det minsta man kan begära av en statlig myndighet som oförblommerat och utan att skämmas idkar tiggeri från privatpersoner.

fredag 6 januari 2017

"Ge till universitetet"

Lunds universitets hemsida sticker ut på ett intressant sätt som säger något om oss. Mycket högt upp och på en mycket framträdande plats till höger på huvudhemsidan och med näst största typsnittet finns en länk som heter "Ge till universitetet". Det är egentligen lite märkligt. En stor statlig myndighet som utformar sin hemsida nästan som om tiggeri vore en av kärnverksamheterna. Varför inte snabbt också anställa ytterligare en medarbetare på Donatorrelationer (i så fall den åttonde, de är stora som en hel forskargrupp) som får sälla sig till EU-migranterna och tidningsförsäljarna utanför Malmborgs?

Jag jämförde Lunds universitets huvudhemsida med samtliga övriga svenska universitets inklusive de tekniska högskolorna och Karolinska. Inte någon annan, inte någon, har en tiggarlänk på samma sätt som Lunds universitet. Jag har bara hittat ett annat universitet som har en liten länk med minsta typsnitt längst ned på huvudhemsidan som man måste skrolla för att se. Ingen annan har någonting om gåvor på huvudhemsidan. Lunds universitet sticker onekligen ut i detta sammanhang.

Hur i hela friden har det blivit så här? Har donatorrelationer sådan makt att de utan att någon yppar tveksamheter präglar hela verksamheten? Så ser det i alla fall ut på hemsidan. Eller är Lunds universitet på ruinens brant och tar nu till den allra sista av utvägar för att överleva även om det innebär att vi får överge allt vad mänsklig värdighet heter? Svårt att tro med en kassa som fortfarande innehåller något tiotals miljarder kronor såvitt jag vet.

Jag måste säga att jag tycker att det är pinsamt att arbeta på en myndighet där kärnverksamheten är forskning, utbildning och samverkan som så oförblommerat håller fram håven redan i första tilltalet till besökare. Ingen annan gör det. Alla andra universitet har löst problemet med att snabbt slussa potentiella donatorer rätt på hemsidan utan att behöva trycka givarknappen i ansiktet på alla som råkar titta förbi. Jag tycker Lunds universitet borde kunna göra likadant.

Lönesamtal

Hade före jul lönesamtal med min prefekt. Det är alltid lika upplyftande att få lära sig nya saker och även om jag själv haft personalansvar så fick jag lära mig åtminstone två saker som var nyheter för mig. För det första att lönenivå faktiskt spelar roll i löneförhandlingar. Jag har alltid trott att befintlig lönenivå är irrelevant och att det hela handlade om prestation under det senaste året. Men nej. En redan hög lönenivå kan motivera en lägre löneförhöjning. Något som förstås är bra och rimligt eftersom det driver minskade löneklyftor.

En annan nyhet för mig, och också nyhet för löneförhandlingsprocessen i stort tror jag, är att det numera är möjligt att sänka en medarbetares lön! Det hade jag aldrig någonsin trott varit möjligt. Men tydligen är detta alltså från i år ett alternativ. Nu försäkrade prefekten att jag inte låg i farozonen för lönesänkning. Inte i år i alla fall. Och det är förstås något att vara tacksam för så här på det nya året.

Att leda i nedgång

Jag gjorde aldrig lumpen. Istället var jag en av alla dem som i mitten av 1980-talet utnyttjade försvarets sämre ekonomi för att skaffa mig frisedel med hänvisning till mitt svaga psyke. På den tiden cirkulerade det instruktionsböcker, närmast samisdater, om hur man bäst undvek militärtjänstgöring utan att hamna i fängelse för vapenvägran eller tvingas till någon vapenfri tjänst. Jag läste några och utnyttjade det som pekades ut som den svaga länken i mönstringen, mötet med en psykolog.

Ändå kunde jag senare lära mig ett och annat om taktik och strategi. Ett av lärospånen jag plockade upp, Gud vet var, var att en avancerande trupp måste vara väldigt noga med att oskadliggöra alla fienden på vägen fram så att man inte riskerade att få dem i ryggen. Om det istället handlade om att försvara en linje så var det inte lika viktigt eftersom enstaka soldater inte kunde göra så stor skada. Då var det viktigare att ha koll på koordinerade grupper som närmade sig och oskadliggöra dem. Vet inte om detta stämmer i praktiken. Har tack och lov inte någonsin behövt lära mig. Men det låter rimligt.

Nu inbillar jag mig att denna militärtaktiska lärdom kan ha något att säga om ledarskap mer generellt, fast tvärtom faktiskt.  Jag tänker mig att i en organisation med expansiv ekonomi och ett ökande inflöde av resurser så är det inte livsviktigt att varje individ bidrar. Istället är det avgörande att se till att framgångsrika grupper får vad de behöver för att kunna fortsätta den framgångsrika verksamheten. I en organisation med krympande resurser däremot är det tvärtom viktigt att skära de individer som har svårt att bidra. Det gäller även individer som ingår i annars framgångsrika grupper. Eftersom det är betydligt mer arbetskrävande för organisationsledningen att ha koll på hur individer presterar än på hur grupperingar gör det krävs det betydligt mer av ledningen i svåra tider. Eller för att vara mer specifik och sammanfattande. Det är svårare att leda en organisation i svåra tider just för att det kräver så mycket större detaljkunskaper om verksamheten än vad det gör i goda.

Resonemanget har jag inte hämtat från någon organisationsteoretisk litteratur, utan är mina egna tankegångar. De kan mycket väl vara uppåt väggarna och jag tar tacksamt emot kommentarer från de som vet bättre. I alla fall tänkte jag försöka överföra detta resonemang på min fakultet, HT-fakulteterna.

Det är ingen tvekan om att fakulteten har svåra tider och har haft det under ett antal år. Problemen kommer delvis att ett yttre tryck med ständigt minskande resurser, men också av inre förhållanden med beslut om att fördela resurser jämnt. Jag tror det började för cirka femton år sedan med befordringsreformen som innebar att lektorer kunde befordras till professorer. På en del lärosäten och fakulteter, bland annat HT-fakulteterna vid Lunds universitet, bestämde man att befordrade professorer skulle få samma villkor som rekryterade. På kort sikt är detta en rimlig hållning. Problemet ser man på lång sikt, nämligen att kostnaderna blir högre i takt med att lektorer blir professorer. I en expanderande ekonomi behöver detta inte vara något problem. Men i tider av knappa resurser är risken att reformen blir en kvarnsten.

Ett annat slag kom 2010 då Lunds universitets omfördelningssystem för studentersättning (hås och håp) skrotades och ersättningen gick till de olika fakulteterna enligt de prislappar för olika ämnen som bestämts av regeringen. Ytterligare något som har pressat HT-fakulteterna är satsningarna på MAX IV som också HT varit tvungna att bidra till. Till detta kommer att humanister och samhällsvetare vid Lunds universitet visat sig ha relativt små framgångar med externa medel, i alla fall på Vetenskapsrådet. Flera av dessa saker har jag redan bloggat om tidigare.

Men om man nu summerar så ser man att HT-fakulteterna bristande resurser beror på en kombination av yttre och inre orsaker. Vissa saker är självpåtagna som hur befordringsreformen implementerats. Andra är andras förskyllan som skrotningen av omfördelningen av studentersättningen och satsningar på infrastruktur vid Lunds universitet. Men sammantaget spelar det ingen större roll. Ekonomin är pressad och ledningen måste agera utifrån dessa premisser.

Vad innebär då det. Jo, enligt min liknelse vid militärtaktik så borde det innebära en grundligt utvärderingsarbete på individnivå. Underlag finns eftersom alla medarbetare varje år tvingas fylla i redogörelser för sina forsknings- och samverkansresultat. Undervisningsinsatser är ju också sedan länge noga registrerade och utvärderade. Ledningarna på fakultets- och institutionsnivå har alltså kraftfulla verktyg för att sätta sig in i de anställdas prestationer.

Ändå kan jag inte se att all denna mödosamt inlämnad och ihopsamlad information någonsin används för att diskutera medarbetares prestationer eller komma med tydliga krav på ökad verksamhet i termer av forskning och forskningsansökningar. Tvärtom är den uttalade strategin på fakultetsnivå enligt uppgift att se till att klara de krympande resurserna med naturliga avgångar och att så långt det bara är möjligt avstå från uppsägningar. Det innebär att framgångsrika grupper inte premieras utan att besparingar sker på de områden där det råkar vara pensionsavgångar.

Återigen är det en rimlig hållning på kort sikt, i alla fall i tider av ökande resurser. Arbetsgivare har trots allt ett ansvar för sina anställda och facket skulle självklart vara mycket aktivt om det blev tal om uppsägningar med hänvisning till arbetsbrist inom vissa ämnen. Ändå tycker jag att den vägen måste prövas med hänvisning till min analogi med militärtaktiskt tänkande. I den situationen som HT-fakulteterna befinner sig i är det nödvändigt att undersöka prestationer på individnivå och handla därefter i de fall det är möjligt. Det kommer kanske innebära att vissa avdelningar och forskargrupper blir rejält åderlåtna. Men arbetsbrist är trots allt ett legitimt skäl till uppsägningar.

Det är ett dilemma att behöva säga upp anställda istället för att lita till naturliga avgångar, i synnerhet för oss som värnar anställningstrygghet. Men samtidigt måste det också finnas gränser för att inte göra något med tanke på hur universitetets fördelningssystem är riggat. Jag tror att ju längre fakultetsledningen väntar med att utnyttja sina möjligheter till att också förhandla om uppsägning av anställda i ansträngda tider som dessa, ju svårare blir fallet till slut när inga alternativ längre finns kvar. Att bara lita till naturliga avgångar är inte att leda, utan att välja den enklaste vägen. Det är som att försöka försvara en linje med att fokusera på individuella inbrytningar snarare än koordinerade attacker. Det bådar inte gott.