Vi måste tala om metod

En kollega som är aktiv i medier har nyligen fått utstå en hel del kritik för en krönika i Göteborgs-Posten som rättats inte färre en fem gånger på grund av faktafel. Det är naturligtvis aldrig bra när en forskare beslås med fel. Samtidigt måste vi alla medge att det är mänskligt att fela, errare humanum est. Vem kan ta ett steg fram, höja armen och svära att jag har aldrig gjort fel? Inte jag i alla fall.

Men när fel görs är vi sällan behjälpta om vi nöjer oss med korrigeringar och ursäkter, i synnerhet inte om de är halvhjärtade. Om vi däremot diskuterar igenom hur felen har kunnat uppkomma så finns chanser till lärdomar för oss alla. Ur det perspektivet är det förstås begripligt, men också beklagligt, att varken Göteborgs-Posten eller skribenten hittills velat ta upp diskussionen.

För empiri, som felen grundade sig i i det här fallet, är inte lätt. Att hamna snett i statistiska uppgifter, att tolka dem fel eller att förstå dem fel, kan vem som helst drabbas av. Att göra rätt kräver träning i att hantera faktauppgifter, kvantitativa eller kvalitativa, vilka det nu kan handla om. Hantera empiri är faktiskt nästan lika svårt som att tänka rationellt utan felsteg. Vad jag menar är att forskare som är vana vid att fundera mycket på rationella problem väl inser svagheter med olika resonemang och kanske har svårt att erkänna svårigheterna med empiriskt arbete likaväl som utpräglade empiriker nog ofta underskattar svårigheterna med teoretiskt arbete.

Nu känner jag inte forskaren i fråga och vet inte vilka olika metodologiska erfarenheter denne har. Min gissning är ändå att det här har handlat om för lite metodologisk träning. Det är lätt att läsa en rapport med statistik inför en krönika i dagspressen på ett sätt som kanske inte riktigt hade hållit i en vetenskaplig publikation. Men i dagens värld, med sociala medier och en alltid lika hungrig kritikerskara, kommer det att uppmärksammas om det finns brister även om texten inte utsätts för peer review.

Det är i grunden bra att vi alla måste vara beredda på att diskutera våra misstag och felsteg. I synnerhet gäller det forskare som nyligen har haft rektorsmedel för att förstärka kommunikationen inom etikområdet (Dnr STYR 2014/1227), forskare som skrivit en monografi om konsten att ta ansvar. För kanske går ansvar ibland utöver att be om ursäkt för beklagliga sakfel. Kanske handlar det ibland om att våga diskutera också sånt som kan vara svårt. Då blir det betydligt lättare att göra det gudomliga, ignoscere divinum, att förlåta.

ESFRI

European Strategy Forum on Research Infrastructures (ESFRI) är en europeisk organisation som regelbundet formulerar en så kallad roadmap för stora europeiska forskningsinfrastrukturer. Det handlar om att prioritera olika europeiska samarbetsprojekt för att skapa stora och dyra forskningsanläggningar som inte kan finansieras av enskilda länder. Självklart är också Europakommissionen en viktig samarbetspartner i dessa fall.

ESS var med på den allra första roadmap som ESFRI formulerade för drygt tio år sedan och har sedan dess varit ett högprioriterat projekt. Faktiskt kan ESFRI sägas ha räddat ESS när det hängde på repen efter det att tyskarna dragit sig ur samarbetet mot slutet av 2002. Men det är en annan historia.

För snart tre veckor sedan kom ESFRI med en ny roadmap för 2016 och självklart var ESS med. En nyhet i år är att ESFRI gör en uppdelning mellan projekt, alltså forskningsinfrastrukturer på planeringsstadiet som ännu inte är finansierade, och landmarks som är forskningsinfrastrukturer som är finansierade och som håller på att realiseras. ESS är en landmark.

Det som är intressant är dock att de geografiska tyngdpunkterna som utkristalliseras i den senaste ESFRI roadmap. Av samtliga landmarks är de dyraste ESS om 1890 miljoner euro, XFEL i Hamburg om 1490 miljoner euro, Jules Horowitz reaktor i Cadarache i södra Frankrike om 1000 miljoner euro där också den interkontinentala fusionsanläggningen ITER är under uppbyggnad för bra mycket mer pengar än så och Extremely Large Telescope som byggs i Chile för 1000 miljoner euro.  Nästa landmark på listan över de dyraste är i storleksordningen 500 miljoner euro och alltså betydligt billigare än dessa fyra bjässar.

Vad säger nu detta? Jo, att det verkar som om två geografiska tyngdpunkter för stora forskningsinfrastrukturer börjar utkristallisera sig i Europa. En i södra Frankrike, i Provence där Cadarache ligger, och en i öresundsområdet med ESS i Lund, XFEL i Hamburg där även lilleputtarna i sammanhanget, MAX IV och DESY bidrar till tyngdpunkten.

Det klart att det ju även finns andra liknande tyngdpunkter, exempelvis Harwell i södra England utanför Oxford där ju neutronkällan ISIS och synkrotronanläggningen Diamond finns eller i Grenoble där ESRF och ILL finns. Till detta kommer självklart CERN som man ju aldrig får glömma i dessa sammanhang. Men om de nya anläggningarna som är under uppbyggnad blir så lyckade som ESFRI och andra intressenter hoppas och lovar så är det inte omöjligt att Europas stora forskningstyngdpunkter om tio till femton år kommer att ligga vid Öresund och i Provence. Den som lever får som vanligt se.

Horace lärdomar

Alla diskuterar idag Horace och Ebba. Osmakligt förstås och jag vill inte på något sätt bidra till detta mediespektakel. Det som är så förbluffande är bara att individerna, privatpersonerna, inte verkar vilja hejda sig och tänka: "Jag är för bra för detta." Två kloka människor har tappat koncepterna så till den milda grad att de nu bara verkar sjunka lägre och lägre.

Visst måste två akademiker och intellektuella få komma ut med skönlitterära verk om ett allmänmänskligt dilemma. Och visst är det säkert en tillfällighet att de båda kommer ut nästan samtidigt. Sånt kan hända. Men det är inte det jag menar.

Vad jag istället är ute efter hur korrumperande medierna verkar vara. Jag tänker i första hand på Horace som för inte så länge sedan hudflängdes rejält för sina insatser i ett bildningsprogram i Sveriges Television. Jag har inte sett det själv. Trailarna räckte för att jag skulle tappa intresset. Men om recensionerna och kommentarerna stämmer så antyder de problemen med att som intellektuell ställa upp i TV. Du förlorar fullständigt kontrollen över den bild som förmedlas av dig.

Så här i efterhand kan ingen veta hur inspelningen av programmet med Horace och Liv gick till utom de som var inblandade. Resultatet diskuteras ändå som om det speglar eller rent av förmedlar en trovärdig bild av privatpersonerna Horace och Livs sätt att vara. Men det som syns i rutan säger inget om de personligheter som finns bakom karaktärerna. Allt går att klippa och redigera. Du blir en annan.

Ändå är det alltså Horace och Liv som privatpersoner som diskuteras i kommentarer och recensioner. Han är si och hon är så. Men hur de är kan vi inte veta genom TV lika lite som vi kan lära oss något om Horace och Ebbas förhållande genom de böcker de nu kommer ut med. På grundval av programmet kan vi bara diskutera hur de har framställts av TV-makare. Det som visas upp är bara redigerade karaktärer.

Med den insikten blir det obegripligt att kloka och intelligenta människor ställer upp på den typen av TV-program. De kan ju inte ha en aning om hur det kommer att se ut och tas emot på parnassen. Här finns allt att förlora, knappt något att vinna.

På samma sätt blir intervjun av Horace i SvD en skrämmande påminnelse om att man som kunnig på en sak, i det här fallet litteratur, aldrig ska ge sig och diskutera något annat i media. Här framställs Horace idéer om relationskriser som befängda, inte ens amatörmässiga. Och det säger jag som nog kan mycket mindre än honom om saken.

Tillsammans blir allt ett memento om att vara stolt inför media. Inte för att jag någonsin hamnat i något dilemma. Men vem vet. En dag kanske det finns en fråga där om att ställa upp på något som ligger utanför ens kunskapsområde. Då gäller det att minnas vad Horace lärt oss. Säg nej.

Undersökningar

Inom loppet av några veckor har jag fått två epost och sedan någon påminnelse också som ber mig klicka på en länk och fylla i en enkät. Den en förfrågan kom från HTS, Humanistiska och teologiska studentkåren vid Lunds universitet, och den andra från Sveriges Radio Malmöhus. Harmlöst kan tyckas, med tanke på alla enkäter, undersökningar och utvärderingar vi regelbundet utsetts för.

Men jag började fundera. Alla andra utvärderingar jag deltagit i har varit initierade på universitetet eller någon tillsynsmyndighet eller motsvarande, typ Högskoleverket, UKÄ eller Vetenskapsrådet. Detta är annorlunda. Nu handlar det om två organisationer som vill veta vad jag tycker och tänker med anledning av en aktuell mediedebatt, frågor som jag egentligen inte har någon skyldighet att besvara. Min fråga är, hur har studentkåren och Sveriges radio kunnat få fram min epostadress för att skicka mig dessa enkätlänkar? Har de själva lyckats hitta någon slags algoritm för att få fram alla epostadresser till vissa anställningskategorier på universitetet eller fakulteten? Eller har de fått hjälp av någon kommunikationsenhet inom universitetet?

Nu kan jag ju inte själv ringa och fråga eftersom det skulle kunna tolkas som att jag efterforskar en källa, något som jag noga aktar mig för även om väl detta kanske är ett gränsfall eller kanske rent av på rätt sida gränsen. Jag tar i alla fall inga risker. Och inte kan det kan väl falla inom offentlighetsprincipen att servera epostlistor över anställda inom vissa tjänstekategorier om någon vill ha ut det? Universitetet måste så vitt jag vet lämna ut uppgifter, men är inte skyldigt att bearbeta dem så att de passar ett visst syfte.

Tja, jag vet som sagt inte. Men om det skulle vara så att jag får förfrågningar om att vara med i undersökningar på externa intressens initiativ därför att min epostadress och tjänstekategori lämnats ut av universitetet tycker jag att det är mycket tveksamt. Min arbetstid räcker tyvärr inte till sånt och jag får tillräckligt med irrelevanta epost som det är.

Sektion Personal

Var igår på ett litet möte med några få utvalda. Det var intressant och jag lärde mig en hel del, kanske framför allt om mina egna uppfattningar om hur vissa universitetsangelägenheter borde kunna skötas. Men som det inte ibland blir på möten så flöt diskussionen också iväg ibland. Två av oss hade erfarenheter av arbetet på Sektion Personal och målade upp en lite lätt deprimerande bild. Att det var en relativt stor andel av de anställda här som hade en forskarbakgrund eller i alla fall disputerat och sedan i brist på anställningsalternativ som forskare eller lärare på universitetet hamnat på Sektion Personal (eller kanske någon annan centraladministrativ enhet).

Här finns förstås många drivande verksamhetsutvecklare som tar initiativ för att förbättra verksamheten. Det finns flera bra exempel på det och jag har själv en gång föreslagit en av dessa eldsjälar till det där administrativa priset. Men här finns också en relativt stor andel, i alla fall enligt min sagesperson, anställda som "dricker mycket kaffe" och inte tar sig för mycket mer än att "vänta in nästa epost". Delar av verksamheten präglas, om den här bilden stämmer, av desillusion.

Det är kanske inte så svårt att förstå. Om en grupp anställda, ibland kanske upp emot hälften(?), har en forskar- eller lärarbakgrund som man motvilligt lämnat för att hamna på en del av universitetet som allt för ofta ses över axeln av ännu aktiva lärare och forskare kan förstås en känsla av hopplöshet infinna sig. Den förstärks nog bara av att många bra personalprojekt avslutas utan att några konkreta åtgärder vidtas eller inte får några konkreta effekter om de mot förmodan skulle vidtas. Samma sak gäller allt utredningar och rapporter som görs, men som aldrig kommer till någon användning. Nu senaste är det förstås RQ14 som redan lagts till handlingarna och inte ens dammas av för att kunna vara ett underlag för det pågående arbetet med en ny strategisk plan.

Det är lätt att ondgöra sig över denna situation på Sektion Personal. Samtidigt var det då insikten slog mig att om denna vittnesbörd stämmer så måste den overhead vi lägger på Sektion Personal och andra centrala förvaltningsenheter delvis bör ses som ett förtäckt karriärstöd för forskare och lärare som inte kunde fortsätta en forskar- eller lärarkarriär. Det handlar om en kostnad som tas ut i form av overhead för ett undermåligt karriärsystem som inte tillräckligt tydligt markerar för den individuella forskaren och läraren vilka förhoppningar hen kan ha på framtiden.

Föreställningen om Lunds universitet som en ansvarstagande arbetsgivare kräver helt enkelt att en anställd som under ett antal år förespeglats en lärare- och forskarkarriär inte bara kan kastas ut på gatan när den drömmen går i krasch utan rimligen måste beredas alternativa anställningsmöjligheter. Detta arbetsgivaransvar hade kunnat grundas på ett välorganiserat och tydligt karriärsystemet. Men i brist på det så får arbetsgivaransvaret istället tas ut som en overheadkostnad.

Kanske viktigast av allt är att denna lilla parentes under vårt möte tydliggjorde för mig själv hur bra det vore om jag fick lära mig mer om hur olika delar av den centrala förvaltningen fungerade och vilka som arbetade där så att jag lättare kunde acceptera systemet som det ser ut och fungerar.

Sektion Kommunikation

Djävulen sitter i detaljerna heter det. Och det gäller också hur en stor organisation som Lunds universitet kommunicerar. Vi har en stor central kommunikationsenhet, Sektion Kommunikation, som i och för sig har många olika uppgifter. Sedan finns det kommunikatörer på fakulteter och institutioner. Jag gissar med en överslagsräkning att det knappast handlar om färre kommunikatörer än femtio och kanske upp emot hundra på hela Lunds universitet.

Ett välkänt och grundläggande problem på LU och allmänt i stora organisationer är svårigheterna att hålla ihop det hela, att arbeta mot samma mål. Att alla vi som arbetar vid universitetet känner att vi i första hand är anställda vid Lunds universitet och lojala mot det snarare än mot medicinska fakulteten, LTH, Ekonomihögskolan, någon institution eller ännu värre, den egna lilla forskningsgruppen.

Ett viktigt sätt att binda ihop oss anställda är att se till att vi använder samma logga, samma grafiska gränssnitt, samma ppp-mallar och så vidare. Jag är en av alla dem på golvet som inser detta och gärna skulle vilja använda allt det material som Sektion Kommunikation för dyra pengar regelbundet tar fram. Men det gör jag inte.

Skälet är att mallarna, och i synnerhet power-point-mallen, är undermåliga. Jag vägrar att som professionell lärare och forskare använda dem i något enda sammanhang. För det vore en skymf mot studenter och ännu mer mot forskarkolleger att smälla upp en power-point med vit bakgrund och bruna rubriker och svart text så som Sektion Kommunikation påbjuder. Trots att jag är amatör som kommunikatör skulle jag aldrig sänka mig till att använda dessa ppp trots att det är proffs(?) som har tagit fram dem.

Frågan är naturligtvis hur Sektion Kommunikation kommit fram till att svart text på vit botten är det vi ska ha när vi presenterar trots att det första man lär sig i all kommunikation är att det ska vara ljus text på mörk botten. Konsekvenserna är tyvärr att jag och många med mig inte använder de mallar som tagits fram för dyr overhead och i förlängningen att min och andras identitet som i första hand anställda vid Lunds universitet försvagas. Djävulen sitter som sagt i detaljerna.

Möten

Fick nyligen en fråga om att vara med i en seminarieserie om ett ämne jag tycker är intressant, men som jag inte ännu forskat på. Ett ämne som är lämpligt för en idéhistorisk studie och som det ännu inte finns så väldigt mycket gjort på. Det handlar om en bra seminariegrupp med tvärvetenskaplig kompetens och forskare i olika steg av karriären. Tveklöst ett bra sammanhang att diskutera forskningsfrågor i. Här finns säkert en stor potential för framtida projekt. Att anmäla sig vore en självklarhet för den som vill överleva i det (externfinansierade) akademiska systemet. En chans att vara med i ett sammanhang som är intressant samtidigt som det har en stor potential. Ändå tvekade jag.....

För att förklara min tvekan måste jag göra en uppräkning som jag egentligen inte vill göra eftersom det är så lätt att uppfatta som skryt. Men om jag nu tar risken att uppfattas som en skrytmåns och ändå gör denna uppräkning så blir också en annan sida av det hela tydligt. Att jag har tagit på mig alldeles för mycket uppdrag. Jag har bokat upp min tid så att där inte längre finns något större utrymme för nya roliga och intressanta initiativ. Så här såg mitt 2016 ut redan från första januari. Jag leder en seminarieserie på min avdelning med seminarier 10 gånger per termin och en annan inom ett Wallenbergprojekt jag leder med träffar 2 gånger per termin. Har dessutom redan lovat aktivt deltagande i ytterligare en seminarieserie på en annan institution (2 gånger per termin). Deltar i projektmöten inom ett projekt med bas i Stockholm (4  gånger om året) och ett läroboksprojekt med sikte på 2017 (2 möten om året). Dessutom måste jag åka på regelbundna möten i Stockholm för VR och Kärnavfallsrådet 1-2 gånger i månaden. Sedan är det institutionsstyrelsen och universitetskollegium med sammanlagt 8-9 möten om året i Lund och ytterligare 4 avdelningsmöten. Till detta kommer handledarkollegium på institutionen 4 gånger om året, styrelsen i en forskningsfond (4 gånger om året) och styrelsen för en utbildnings- och kulturfond (2 gånger om året). Båda styrelseuppdragen är oavlönade. Sedan dyker det ju alltid upp saker längs vägen som betygsnämnder (2 bestämda under 2016), medarbetarmöten i särskilda frågor och handledarmöten. Men sånt kan man ju inte räkna. Inte heller om man någon gång skulle få för sig att ta sig till ett vetenskapligt möte av något slag.

Det blir sammanlagt cirka 75 möten bestämda och inplanerade under 2016 innan året ens har hunnit börjat. Det är ju inte mycket med tanke på att året har 52 veckor. Samtidigt ligger ju möten i terminerna med sammanlagt 40-45 veckor tillgängliga. Det blir knappt 1,5 möten i veckan som är planerade sedan lång tid tillbaka och detta är alltså utöver det som dyker upp som man skulle vilja lyssna på som rektorsseminarier eller HT-dagar, SOLLOUX-seminarier eller vetenskapliga konferenser och symposier.

Det är förstås jättekul att få frågor om att vara med i olika sammanhang, men det är gissel att aldrig kunna säga nej. Jag tror inte att jag är ensam om detta, att vi är ganska många som känner oss manade att vara med på ytterligare en sak som vi är intresserade av samtidigt som vi identifierar oss som högpresterande som borde kunna hinna med eftersom vi tror att vi är så effektiva som vi inte alltid är. Samtidigt tror jag inte att jag är den ende som har svårt att prata om det eftersom det så lätt och med viss rätt kan uppfattas som skryt när man börjar lista alla möten man ska gå på. Med allt detta vill jag väl inte ha sagt så mycket mer än det jag alltid har sagt.... Att jag måste börja tänka mig för, att jag måste säga nej så att jag kan hålla tiden fri för nya intressanta initiativ som dyker upp.

Nej förresten. Tvärtom. Självklart ska jag vara med i seminarieserien som jag blivit tillfrågad om. Säger jag nej till något jag egentligen vill bara för att jag tagit på mig för mycket tidigare så har jag fel jobb. Lösningen måste bli att lära mig säga ja till det jag vill och istället hoppa av något annat trots att jag lovat...

Mer pengar, högre kvalitet

Nu har jag hört det två dagar i rad från två olika forskningsfinansiärers ledning: Under senare år har svensk forskning fått rejält höjda anslag. Men samtidigt har detta inte lett till höjd kvalitet enligt de indikatorer som används, citeringar etc. Om inget sker finns risk att nivån på forskningsanslagen på kort sikt kommer att ifrågasättas. I synnerhet gäller det om det finansiella läget skärps. I klartext innebär det att forskningsanslagen kan komma att sänkas om det inte märks att mer pengar leder till bättre och mer citerad forskning.

Men varför känner jag mig inte träffad? Av de relativt stora tillskott till forskningsfinansieringen som kommit de senaste åren har mycket gått till stora forskningsanläggningar inom infrastrukturområdet och en hel del annat gått till satsningar som beskrivits inom forskningspropositionen som strategiska forskningsområden och riktade satsningar. Här kan man nog argumentera för att det tar lite tid till detta får genomslag i termer av kvalitetshöjning. Frågan är bara hur länge? Mycket mer än tre till fem år kan man nog inte förvänta sig att politiker ska ha tålamod. Och det har det ju i många fall gått nu. Så egentligen är det upp till bevis för alla dem som fått större summor för att bedriva strategisk forskning eller bygga upp infrastruktur, i synnerhet i Lund eller inom Science for Life Lab. Samma sak gäller olika riktade satsningar.

Strategiarbetet

Som bekant går arbetet vidare med att formulera en ny strategi för vårt universitet för åren 2017-2026. Jag har kommenterat arbetet mer allmänt i två poster 25 oktober 2015. Och nu är det dags igen. För envisa rapporter från lite olika håll gör gällande att det börjar bränna till i nyckelfrågan de kommande åren. Ska universitetet föra över ytterligare interna forskningsmedel till områden som utnyttjar MAX IV och ESS? Flera hundra miljoner kronor har nämnts, oklart om det gäller per år eller som ett engångsbelopp. Att frågan skulle komma upp är förstås väntat. Vad man kan beklaga är att den inte har avgjorts för länge sedan.

En del tycker att vi måste göra det om vi ska få ut potentialen i dessa anläggningar. De som inte håller med hävdar att de redan kostat universitetet alldeles för mycket (enligt vad jag kunnat få fram 600 miljoner kronor för bygget av ESS och 700 miljoner för MAX IV) och att det är orimligt att resten av universitetet ska brandskattas ytterligare. Inte minst med tanke på att det även förekommit uppgifter om att universitetet ska betala hyra om ungefär 100 miljoner kronor per år när MAX IV står klart.

I Lunds universitets underlag till regeringens forskningsproposition från november 2015 kan man läsa att Lunds universitet har skrivit ett avtal med Vetenskapsrådet (VR) om driften av MAX IV som innebär att universitetet betalar 47 miljoner kronor 2015 och 52 miljoner per år 2016-2019 (utöver hyreskostnaderna förmodar jag). Hur det ser ut efter det är oklart, men Lunds universitet vill att regeringen står för kalaset genom att öka anslaget till VR med 50 miljoner och till universitetet med 52 miljoner per år, medel som alltså ska gå till driften av MAX IV. Om förslaget faller, och det är nog det mest troliga just nu med tanke på flyktingkostnader och andra besparingar på högskolan, kan jag inte förstå annat än att universitetet självt får stå för driften om drygt hundra miljoner kronor per år.

I sitt inspel till forskningspropositionen konstaterar Lunds universitet att universitetet tar en stor del av kostnaden för MAX IV, men också en stor del av risken. Mot den bakgrunden vill man få till en nationell plan för hur ekonomiska risker eller kostnadsstegringar ska kunna hanteras. Idag står Lunds universitet alltså helt ensamt om MAX IV visar sig bli dyrare att köra än vad som är tänkt. Universitetsledningen konstaterar att "Lärosätenas avsevärda medfinansiering av forskningsinfrastruktur av nationellt intresse är bekymmersam." (s. 6) Här är bedömningen att för Lunds universitet som redan finansierar MAX IV och ESS med mellan 100 och 130 miljoner kronor per år så är läget extra bekymmersamt. Om jag förstår saken rätt är risken att Lunds universitet från och med 2020 kan stå med hyreskostnader och driftskostnader för MAX IV om minst 200 miljoner kronor per år. Mer om kalkylerna skulle visa sig vara i underkant.

För mig verkar det vara hål i huvudet att i dagsläget,  innan vi ens vet vad det kommer att kosta oss om bara fyra år, börja diskutera ytterligare omdispositioner av medel internt till forskning som har med MAX IV och ESS att göra. Det ger inte ett ansvarsfullt intryck för att uttrycka sig försiktigt. För byggdes inte dessa anläggningar med hänvisning till att de skulle ge Lunds universitet konkurrensfördelar? Visst var det så. Men om det krävs ytterligare hundratals miljoner för att kunna göra dessa påstådda konkurrensfördelar till riktiga konkurrensfördelar så är de ju snarare konkurrensnackdelar vi har att göra med.

Ända sedan den första strategin presenterades 1995 har universitetet påpekat att dess fördel är dess bredd. Ytterst gäller nog frågan om ytterligare medel till forskning med relevans för ESS och MAX IV om Lunds universitet också i fortsättningen ska vara ett brett universitet, ett fullskaligt universitet som det heter i underlaget till forskningspropositionen. För jag tror inte att det är möjligt att upprätthålla bilden av ett brett universitet samtidigt som det satsas ytterligare hundratals miljoner av de gemensamma medlen på materialforskning utan att frågan om driftskostnaderna är löst. Att påstå något sådant vore inte hederligt.

Lösningen på problemet är lika enkel som självklar. Låt de fakulteter som driver MAX IV (i första hand naturvetare, ingenjörer och medicinare) stå för forskningssatsningarna som görs med hänvisning till anläggningen. Håll sedan oss andra utanför. Skulle någon arkeolog eller konstvetare vilja undersöka ett bronssmycke eller en förfalskning är det väl inte värre än att de får betala för det som vilket extern användare som helst.

Star Stable

Det är ju ingen nyhet att akademiska framgångar till stor del hänger också på nätverkande vid sidan av publicerandet och citerandet. Eller snarare att kommunikation och publikation är så intimt förknippade med varandra att de knappast kan skiljas åt. Ändå kan jag inte låta bli att känna olustkänslor de få gånger jag loggar in på ResearchGate. Det är såvitt jag kan bedöma den akademiska sajt som har drivit kommunikation och nätverkande längst av alla.

På ResearchGate får man poäng som räknas fram på grundval av publikationer, citeringar, nedladdningar, profilbesök, men också hur många frågor man fått och hur många man besvarat. Det är så enkelt som att aktiviteter på sajten belönas. På det sättet liknar ResearchGate väldigt mycket den typ av plattsformsbaserade dataspel mina barn ägnar sig åt. Dottern spelar Star Stable. Ett spel i en värld av vänner och hästar där man samlar poäng och pengar genom att ha vänner och lösa uppgifter. Pengarna kan man sedan köpa hästar för.

Även om jag inser att akademiska framgångar bygger på nätverkande tycker jag det är synd att det görs till en dygd. Det vore bättre om plattformen belönade positiva recensioner av kolleger som verkligen läst det som recenseras. På så sätt skulle den främja vetenskaplig verksamhet som den borde fungera snarare än som den fungerar i praktiken.

ResearchGate utnyttjar tekniken med sociala plattformar för att bekräfta och förstärka våra sätt att skapa akademisk framgång snarare än för att förändra dem till det bättre. Det tycker jag är synd. Då gillar jag Academia.edu mer. Det är en konkurrerande sajt som är mer innehålls- och resultatinriktat. Här finns visserligen också "analytics", men man slipper i alla fall poäng och en indikation om hur man står sig i jämförelse med andra på sajten. Den liknar helt enkelt mer akademisk verksamhet som jag tycker att den borde vara.

Produktivitetsparadoxen

Som teknik- och vetenskapshistoriker är man förstås intresserad av det gamla klassiska problemet om vilka institutioner som mest effektivt driver teknisk förändring och ekonomisk tillväxt, planering eller marknad. Dagens ekonomer och innovationsforskare verkar väl luta åt att ny teknik eller teknikområden som förändras snabbt mår bäst av nära samarbete mellan beställare och framställare där marknadskrafter spelar en mer undanskymd roll. I dessa fall är ofta insatser inom forskning och utveckling stora eller mycket stora. Det kan handla om nya militärtekniska system, rymdsonder eller höghastighetståg... Samtidigt är den allmänna visdomen att redan etablerad teknik som mer handlar om att pressa produktionskostnader eller förbättra miljöeffektivitet och annat bäst förlitar sig till marknadskrafter som det effektivaste sättet att främja förändring och tillväxt. I dessa fall är forsknings- och utvecklingssatsningarna betydligt mer blygsamma.

Här kan man förstås bli lite misstänksam eftersom en sådan modell stämmer väldigt väl överens med hur det ser ut i realiteten i ett blandekonomiskt eller kapitalistiskt system. Teorier som återspeglar existerande villkor har nämligen väldigt ofta politiskt ideologiska bevekelsegrunder snarare än empiriskt beprövade. Men om vi ändå accepterar detta, kanske på grundval av att det verkar bygga på rationella antaganden, så kan man gå vidare och konstatera att övergången från ny teknik och nära samband mellan beställare och framställare till en mer beprövad med marknadsrelationer mellan producent och konsument är ett ganska underbeforskat fält.

Här finns visserligen en del intressanta tankar som vikten av konsumentpåverkan, ett fält som utvecklats starkt de senaste decennierna. Ändå är mitt intryck att det finns utrymme för betydligt fler studier på området. Ett problem handlar exempelvis om produktivitetsparadoxen, att det finns en fördröjning mellan utvecklingen av ett område med radikal teknisk förändring som persondatorer och effekter på produktiviteten. Med andra ord att så kallade residualfenomen inte uppträder förrän efter viss tid förflutit mellan en ny teknik finns tillgänglig och denna teknik har skapat exogent genererade produktivitetsökningar. Produktivitetsparadoxen har förklarats med att det tar tid för kunskap och organisation att utnyttja de möjligheter som en ny teknik ger.

Om vi antar att allt detta stämmer så skulle jag vilja presentera en hypotes. Effekterna av produktivitetsparadoxen i termer av den tid som det tar från en ny teknik finns tillgänglig till den kan utnyttjas effektivt inom organisationer, kan minskas om forskningsresurser fördelas jämnare mellan medel som ställs till förfogande för att utveckla en ny teknik och medel som finns till hands för att främja användningen av den i termer av kunskap och organisation. Hypotesen bygger på observationen att det ofta ställs väldigt stora resurser i utsikt för att utveckla ny teknik inom olika områden som nanoteknik, kärnkraft, rymdfärder, men att det sällan ställs några resurser alls i utsikt för att utveckla kunskap om användning och organisation med hänsyn till dessa nya tekniker. När det gäller kunskap och organisation får man istället förlita sig till marknadskrafter på så sätt att de företag som bäst lyckas utnyttja ny teknik också har en fördel på en marknad snarare än i relationer till en eller några få beställare.

Hypotesen bygger på en ganska svår distinktion mellan teknik och organisation som man väl får utreda ordentligt innan det går att formulera ett forskningsproblem. Men jag tror ändå att det finns något här att undersöka som dessutom har mycket stor betydelse för hur vi fördelar resurser mellan vetenskapsområden rent forskningspolitiskt. Enligt mitt sätt att se har den fördelningen hittills var suboptimal eftersom det är så stor diskrepans mellan det som går till teknisk och medicinsk forskning och det som går till forskning om hur alla rön inom dessa fält ska kunna användas på smarta sätt. Se där. Även min hypotes om hur produktivitetsparadoxen ska kunna mildras visar sig vara ideologiskt betingad. I den meningen ansluter den väl till mycket av dagens ekonomiska forskning inom tillväxtfältet.

Luxfax

Blev på det nya året helt plötsligt och oväntat tvungen att faxa en konferensanmälan till vår civilisations tekniska föregångsland, USA.  Det visade sig lättare sagt än gjort. På vår institution har vi inte längre någon fax utan sedan flytten för ett och ett halvt år sedan till vårt nya hus LUX måste vi ner till den gemensamma husreceptionen för att faxa. Inget konstigt med det. Jag hade ju inte behövt denna kommunikationsform på två eller tre år så det är väl smart att centralisera den teknik som man inte använder till vardags.

Jag tog mig ner till receptionen och släpptes vänligen in. Där stod faxen i ett hörn, påslagen och faxklar. När jag frågade receptionisten hur man gör blev hon mig svaret skyldig. Hon hade ingen aning eftersom ingen någonsin använt faxen....

Så snabbt kan den teknik komma ur bruk. Jag hade lika gärna bett om att få använda telegrafen, frågat om hon inte kunde tända vårdkasen eller begärt fram en budkavle och en löpare. Det visade sig att ingen av alla oss som arbetar i LUX har behövt faxa något sedan vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Loggboken skvallrade om att jag var den förste.

Nu hade jag tur. Faxen var av det allra mest lätthanterliga slaget och jag kunde enkelt lista ut hur den fungerade och dessutom få ett kvitto på att det sänts. Egentligen är ju detta ett utmärkt skäl att börja plåga folk med fax igen. Det gäller ju att utnyttja en så gammal teknik som möjligt i alla sammanhang där det går. Vill du kontra är numret 046/222 32 28. Men glöm inte försättsblad med mitt namn. Annars hittar de mig aldrig.

Hotellnätter

Har räknat igenom hur många nätter jag inte sov hemma under 2015. Det rör sig om cirka 75 nätter, alltså i genomsnitt var fjärde natt. Av dessa var dryga 50 nätter som jag sov borta p.g.a. av arbete. I genomsnitt blir det ganska exakt en natt i veckan året om. I själva verket är det tätare i terminerna om man räknar bort sommarmånader och tre veckor kring jul och nyår.

För det första måste jag konstatera att det är bra mycket mer än vad jag gissade på innan jag räknade.  Min gissning låg på ungefär 35. För det andra är det uppenbart att det är alldeles för mycket för min familjesituation. Det var en nyttig övning som absolut resulterar i att jag måste tänka till och om när det gäller engagemang och hur jag reser. Ibland är det onekligen bra att ha tillgång till gamla kalendrar och annat som gör att man kan försöka analysera sin egen tidsgeografi.

Årets nobelpris

En sak som garanterat inte kommer att delges allmänheten i någon enda mediesändning eller tidningsartikel idag på Nobeldagen är det märkliga förhållandet att medicinpriset till 屠呦呦 inte rapporteras särskilt utförligt eller ingående i kinesiska medier. Nej, det handlar förstås inte om någon censur. Bara att de undanhåller den rapportering man kunde förvänta sig när nu ett nobelpris som inte handlar om litteratur eller fred äntligen går till en kines.

För Kina har liksom Japan under senare decennier satsat enormt på att bärga något vetenskapligt nobelpris. Och det klart att har man satsat så hårt och så mycket under så lång tid så borde det vara glädjescener när alla satsningar äntligen ger frukt. Man kunde förvänta sig att kinesiska medier trumpetade ut triumfen i vart enda lite vrå och skrymsle i Mittens rike under veckor och månader. Men nej, årets medicinpriset delas i det närmaste ut i kinesisk radioskugga.

Skälet är att det går till fel sorts medicin. För 屠呦呦 har som bekant utvecklat sin belönade medicin genom att ingående undersöka traditionella läkemedel och sedan med hjälp av sina fynd extrahera verksamma substanser. Det är på tvärs emot allt som den kinesiska staten vill visa med alla sina forskningssatsningar och på tvärs emot det ett vetenskapligt nobelpris till Kina ska vara ett bevis på. Nämligen att Kina är en modern framstående forskningsnation som satsar på framtiden med den nyaste och bästa tekniken. Då håller det inte att rota i traditionella läkemedel för att utveckla nya preparat. Inte ens om arbetet leder till ett nobelpris.

Vetenskapshistorien misshandlas

Vi lever i ett kunskapssamhälle sägs det. Kunskap är därmed bärande för en mängd olika företeelser som ekonomisk tillväxt, effektiva samhällsfunktioner, välfärd.... Kunskapssamhället förpliktigar också. Det finns experter och specialister som fungerar som auktoriteter i den meningen att vi ofta är tvingade att förlita oss till deras omdömen i olika frågor. Det har skrivits hyllkilometrar om expertsamhällets fram- och baksidor. Politiken har förvetenskapligats samtidigt som vetenskapen politiserats (men i själva verket har nog kunskap och politik fungerat i symbios under åtskilliga århundraden).

I kunskapssamhället skulle man kunna tro att kunskap om kunskap intar en särställning. Att vetenskapshistoriker, vetenskapssociologer och andra vetenskapsvetare skulle vara särskilt uppburna. Men så är det inte. Tvärtom verkar vem som helst som har åsikter om hur vetenskapen utvecklats kunna torgföra dem när som helst och var som helst. Jag har bara senaste veckan råkat ut för två särskilt plågsamma fall där amatörer inom vetenskapshistorien i statsradio fått ge uttryck för helt felaktiga bilder av hur vetenskaplig förändring gått till historiskt.

Det första fallet handlar om att den allmänna relativitetsteorin som fyllde hundra år. I ett inslag i Godmorgon världen får en teoretisk fysiker bre ut sig, "Den förändring i världsbilden som relativitetsteorierna medför, den får den kopernikanska revolutionen att blekna i jämförelse. Alltså frågan om huruvida jorden eller solen är i planetsystemets mitt ter sig ju som en ganska futtig världsbildsförändring i jämförelse med idén om rum-tiden och rum-tidens krökning och att.. att man kan  använda detta för att förstå existensen av objekt som svarta hål och man kan diskutera universum i stort." Jag skulle som vetenskapshistoriker starkt ifrågasätta denna utsaga. Jag kan förstå att en teoretisk fysiker anser att allmänna relativitetsteorin är viktigare än kopernikanska revolutionen. Men det innebär ju inte att den säkert får den kopernikanska revolutionen att förblekna mer allmänt. Jag skulle ganska säkert hävda det omvända, att Kopernikus ur ett historiskt perspektiv har varit långt mer betydelsefull än Einstein. Jag menar, tänk dig en kosmolog som ifrågasätter att solen befinner sig i planetsystemets mitt.... ganska svårt idag. Tänk dig nu en kosmolog som ifrågasätter Einsteins allmänna relativitetsteori. Också ganska svårt, men ändå inte helt uppåt väggarna galet eftersom vi ju faktiskt vet att den inte är kompatibel med kvantteorin.

Ett annat fall var i OBS! där en mikrobiolog fick göra en historisk exposé av hur den vetenskapliga metoden utvecklats över de senaste femhundra åren eller så. Här finns så många förlegade uppfattningar att det är svårt att peka ut enskildheter. Istället är det den samlade bilden som presenteras här, att en vedertagen unitär vetenskaplig metod utvecklats genom ett antal individuella insatser över flera hundra år som gjorts i en tydlig riktning mot den sanna vetenskapliga metod vi känner idag, som går på tvärs mot vedertagna uppfattningar bland vetenskapshistoriker. En sådan historiesyn kallas ibland determinism och ses idag som den sämsta typen av vetenskapshistoria. I själva verkat har våra dagars olika vetenskapliga metoder utvecklats genom en rad förhandlingar mellan individer, grupper och skolbildningar som ofta förirrat sig både hit och dit. Vetenskapshistorien är labyrintisk och vi har inte hittat ut än. Saken är att vi aldrig kommer att hitta ut och det förekommer ännu dagligdags att forskare av alla slag snackar skit utan att de ens vet om det själva och utan att det upptäcks. Det gäller kanske i synnerhet mikrobiologer ;-) Ta den historiska exposé som presenterades i OBS! Den bygger inte på någon vetenskaplig metod över huvudtaget, men kan ändå presenteras med sanningsanspråk trots att den skapar en helt felaktig förståelse för hur den vetenskapliga metoden utvecklats.

Nu har jag väl egentligen inget emot att naturvetare och andra bättre vetande torgför sina felaktiga åsikter både i radio, tv och tidningar. Det är helt OK. Det som jag tycker är så konstigt, i synnerhet som vi sägs leva i ett kunskapssamhälle, är att de redaktioner som upplåter sitt medieutrymme till dessa tokerier inte kollar fakta med den vetenskapshistoriska expertisen. Jag och mina kolleger hade snabbt kunnat stoppa det hela om det är sanningsenliga bilder av vetenskapshistorien man är intresserad av att sprida.

Jag leker med tanken att jag själv som idé- och lärdomshistoriker, f.d. professor i teknik- och vetenskapshistoria, skulle lägga ut texten om olika naturvetenskapliga fenomen som neutrinernas vikt eller genernas betydelse. Det skulle jag nog kunna klara på ett intresseväckande sätt. Men lika säkert skulle nog en hel del bli fel eller i alla fall förvrängt. Jag är rätt säker på att en medieredaktion med självaktning skulle vara ganska misstänksam mot en idéhistoriker som vill diskutera fysik eller biologi och det med viss rätt. Men när någon naturvetare dyker upp som vill återberätta en gammal välkänd version av vetenskapshistorien så är det inga problem. Vi lever ju trots allt i ett kunskapssamhälle.

Lunds universitets anseende

För dem som följer arbetet med en strategisk plan som enligt planerna ska gälla från 2016 och tio år framåt har en fråga diskuterats, nämligen "Du är på internationell konferens om 10 år och säger att du är från Lund – vad hoppas du att man säger då?"

Personligen tycker jag frågan är malplacerad. Anseende hör sällan hemma i en strategisk plan lika lite som en värdegrund eller en vision. Sådana saker kan nog vara viktiga, men tar i arbetet med en strategisk plan uppmärksamheten från fokus, nämligen vilka är målen och vad är våra strategier för att nå målen. Det är svårt nog som det är att vinna intresse och förtroende för strategiarbetet eftersom alla som varit med några gånger har lärt sig att dessa dokument sällan eller aldrig är särskilt mycket värda. Dagen efter att de presenterats och beslutats är de bortglömda och arbetet fortsätter som vanligt. Mitt intryck är att detta varit fallet särskilt ofta vid Lunds universitet.

Med detta sagt kan jag också konstatera att det kan finnas relevanta mål om ökat anseende eller bättre medarbetaranda. I en organisation där det förekommer problem med kränkningar eller trakasserier liksom mildare former av förolämpningar så är det förstås självklart att formulera mål om förbättringar liksom strategier för att åstadkomma dem. Mitt intryck är att detta inte är ett huvudproblem vid Lunds universitet även om det säkert finns enheter och institutioner som har en del i övrigt att önska inom detta fält.

Även anseendet kan vara värt ett eller två mål i en organisation som saknar det. Även här är mitt intryck att Lunds universitet har ett mycket gott anseende nationellt såväl som internationellt. TNS Sifo publicerade för någon månad sedan sin årliga rapport om anseendeindex för svenska lärosäten. Lunds universitet kommer på en hedrande tredje plats med bara två tekniska högskolor knappt framför sig. Resultatet speglar min bild och svaret på frågan om vad jag hoppas att man säger till mig när jag yppar att jag är från Lund på en internationell konferens om tio år är detsamma som det man säger till mig redan idag: "Alright, and how are things at Lund."

Min poäng är att arbetet med den strategiska planen borde fokuseras mer på målformuleringar om saker vi inte är bra på idag. Inte på sådant som vi redan kan.

Utvärderingar och strategier

Arbetet med en ny strategisk plan pågår på universitetet. Är man som jag en misstänksam anhängare av olika metoder att styra organisationer så är strategiska planer viktiga och borde också hänga ihop med ett annat administrativt plågoinstrument, utvärderingar. Lunds universitet har en intressant historia av missbruk av dessa två styrmedel. I något decennium nu har ledningen nämligen envisats med att först göra en strategisk plan och sedan, efter något år och ibland med ännu kortare tidsavstånd, formulera en grundlig utvärdering.

Kronologin ska ju förstås vara den omvända. Först en utvärdering och sedan på grundval av den kan man formulera en strategisk plan som då antingen kan gå ut på att lyfta eftersatta områden eller satsa ytterligare på framgångssagorna. Det är just den typen av huvudinriktningar som är ledningens ansvar och det som bör yttra sig i en strategisk plan. Därför tycker jag också att det är olyckligt att det inte är rektor själv, utan en vice rektor som är ansvarig för den strategiska plan som just nu håller på att utarbetas. Det är dessutom fel att formulera den över tio år, en rektorsperiod eller två hade varit en rimligare horisont.

Men strunt i det. Det viktiga är att denna strategiska plan vi jobbar med nu för första gången i universitetets historia ska tas fram bara något år efter vi har haft en utvärdering. Nu var ju utvärderingen visserligen ett stort debacle eftersom den gjordes fakultetsvis. Dock tror jag att just mina fakulteter som förkortas HT gjorde en av de mest utförliga, kanske den mest genomarbetade av alla. Detta vad forskningsdekan Thormählen sådde borde det vara dags att nu skörda. Om min förmodan är rätt borde HT  kunna argumentera för att vissa formuleringar måste fås med i strategiska planen eftersom de följer av och kan formuleras på grundval av den eminenta utvärderingen förra året. Min misstanke är att de andra fakulteterna då måste klia sig i huvudet och försöka leta fram den egna utvärderingen för att se vad de kan hitta där. Förmodligen inte mycket.

Misstag

Tyvärr klagar jag en del i denna blogg. För mycket egentligen. Då är det också värt att vara ödmjuk. Att konstatera att alla begår misstag, även jag själv. För det är mänskligt att fela. Det är ju när det görs om och om igen utan att man försöker göra om och göra rätt som det börjar övergå i dumhet.

För en tid sedan utvärderade jag en utländsk kollegas arbete tillsammans med några andra sakkunniga. Vi var eniga i våra slutsatser och jag tycker vi kom fram till rätt beslut. Det var inga problem. Men i vårt utlåtande tillät vi oss också att resonera om möjligheterna till den utvärderade kollegans karriärutveckling. Vad det handlade om från vårt håll var en önskan om att denne skulle publicera sig mer i internationella peer-review tidskrifter. Det motiv vi angav var att det på ett bättre sätt skulle göra vår kvalitetsbedömning säkrare. Ett annat motiv som inte framgick lika klart var att peer review tenderar att vara kvalitetsdrivande, i alla fall när det fungerar som det är tänkt.

Sedan jag var med och skrev detta utlåtande har jag lärt mig om DORA, San Fransisco Declaration on Research Assessment. Den innebär bland annat att man inte ska använda kvantitativa utvärderingsmetoder för att bedöma kvaliteten på enskilda forskningsbidrag. Det kan tyckas självklart och är det också. När man är sakkunnig ska man göra sin egna kvalitetsbedömning på läsning av alla inlagor. Det gjorde vi också i vår sakkunnigutvärdering. Misstaget som jag ser det var att vi inte var tillräckligt tydliga när det gällde att klargöra varför vi även föreslog mer internationell publicering med peer review. Allt för lätt kunde det förstås som att det skulle ha hjälpt oss i kvalitetsbedömningen. Men det hade det ju faktiskt inte.

Detta belyser också ett annat problem, att bedöma forskningskvalitet kollektivt. I det aktuella fallet var vi en handfull som tillsammans skulle skriva en utvärdering. En av oss föreslog texten med resonemang om peer review och även om jag var tveksam och även sa det så hade jag inte sinnesnärvaro och integritet nog att säga att jag tycker inte att vi ska föra dessa resonemang alls. Jag litade lite för lite till min egen bedömning och lite för mycket till mina kollegers. Textstycket kortades, men i efterhand kan jag konstatera att det inte räckte. Jag borde ha föreslagit att den skulle utgå helt.

För mig var detta den viktigaste läxan. Att i utvärderingssammanhang alltid säga vad jag tycker och att stå för den ståndpunkten tills dess att mina argument är sämre än de arguments om de av annan mening hävdar. Det måste jag komma ihåg till nästa gång. Det är redan nu på måndag.

Lösningen på det forskningspolitiska problemet

Många verkar uppleva att den svenska forskningspolitiken har problem. Ett tecken är den långsamma, men ihållande kräftgången i internationella jämförelser. Flera anser att problemet är de osäkra karriärvillkoren. Andra att forskaranställningar måste vara flexiblare. Åter andra menar att det är den ojämna resursallokeringen till ett fåtal universitet, ett fåtal discipliner, ett fåtal specialinriktningar eller ett fåtal individer som är problemet. Eller så tycker andra att resurserna borde koncentreras ännu mer till ett fåtal universitet, discipliner o.s.v. Sedan finns de som menar att förhållandet mellan externfinansiering och fakultetsmedel är fel, antingen för mycket av det ena eller av det andra. Universiteten och högskolorna är för dåliga på att göra strategiska val. Eller så är de för dåliga på att vara breda. Samverkan är för dålig. Excellensen är för dålig.... Så där håller det på. Alla ser problem, men det råder ingen konsensus om vad som är huvudsak och bisak. Än värre är att lösningsförslagen är ännu mer splittrade.

Jag har som alla andra funderat lite på detta och tycker nog att problemet är konkurrensen, för mycket i vissa fall och för lite i andra. Det är ingen originell problemformulering. Icke desto mindre är den värd att upprepa. Vad jag menar är att det borde vara starkare och tydligare utslagningsmekanismer i vissa karriärstadier, exempelvis efter disputation eller två år efter disputation. Sedan igen kanske tio år efter disputation o.s.v. Det skulle helt enkelt vara svårare än vad det är idag att kunna forska på projektmedel efter disputation helt enkelt för att få till en utslagning på förslagsvis 50 eller 70 procent. Sedan jag disputerade 1997 upplever jag att det har varit relativt, jag upprepar relativt, lätt att hålla sig kvar i det akademiska systemet med olika korta uppdrag eller projekt blandade med kortare eller längre anställningar. Jag kunde själv hålla på så i drygt åtta år innan jag fick min första fasta anställning som inte var på min dåvarande bostadsort och inte inom det ämne jag disputerat i. Jag inser att förslaget inte är så fackföreningsvänligt eller ens vänligt alls. Men jag tror att de allra flesta skulle acceptera att disputera och sedan göra något annat än att forska och undervisa på universitet och högskolor om det bara var klart och tydligt från början att konkurrensen är mördande här, men att det finns attraktiva jobb på myndigheter och företag i andra branscher för dem som bedöms inte tillhöra de allra främsta. Poängen är att med större utslagning skulle det bli mer resurser kvar för dem som verkligen lyckas ta sig igenom nålsögat och gå vidare i en forskar- och lärarkarriär.

Som sagt, detta är inte originellt. Många har föreslagit samma sak de senaste decennierna och konstruerat mängder med karriärsystem, det ena intrikatare än det andra, för att komma till rätta med problemet att det blivit så många projektanställningar och så lätt att hanka sig kvar i karriären och sedan Lasas in eller ännu värre, Lasas ut trots att man fått forskningsprojekt i hård konkurrens.

Men sedan finns också ett annat relaterat problem och det är manin kring stora programsatsningar som sedan 1990-talet präglat svensk forskningspolitik. I ett tidigare inlägg har jag beskrivit hur dessa programanslag genomgående gjorts inom vissa särskilt heta områden där det också finns mycket EU-pengar. Resultatet har blivit det Riksrevisionen påpekade redan 2011, att myndighetskapital ackumuleras för att ett fåtal individer inte kan göra av med alla de medel de lyckas få ihop, tio procent av forskarna står för hälften av det ackumulerade myndighetskapitalet. För att klara detta måste de anställa forskare på tidsbegränsade villkor som sysslar med proteomics eller analyser av nanomaterial. Resultatet är att karriärsystemet korrumperas oavsett hur väl det är konstruerat för att skapa konkurrens.

Jag tycker alltså att problemet måste angripas från två håll samtidigt. För det första måste det skapas karriärsystem med tydliga utslagningsmekanismer i lika tydliga karriärstadier. Det är numera de enskilda universitetens och högskolornas ansvar och sannerligen inte lätt med tanke på att Las sätter krokben för de flesta försöken. Det andra är att bli mer restriktiv med alla dessa enorma programsatsningar inom ett fåtal ständigt återkommande forskningsinriktningar, alltså tvärtemot det som VR föreslår i sin strategirapport som jag kommenterade i min senaste blogg. Och om det görs borde det i alla fall ske inom områden som inte alla andra inom EU och på andra håll redan satsar på eller har satsat på de senaste 30 åren. Här krävs originalitet! Det är numera regeringens och anslagsgivarnas ansvar....

VR:s underlag till forskningsproppen ute

Förra veckan kom Vetenskapsrådet rapport som jag tror också är deras underlag till forskningspropositionen, en text som publicerades i kortform på DN Debatt idag. Rapporten är formulerad som ett antal mål och rekommendationer för att nå målen. Jag får det till sammanlagt 14 mål. Av dessa tycker jag nog att bara tre är tillräckligt tydliga för att kunna utvärderas.

Det första som går att utvärdera handlar om att antalet världsledande forskningsmiljöer ska öka under de kommande tio åren. För måluppfyllelse räcker det alltså med en (1!) ny miljö om ingen annan förlorar sin ställning som världsledande det kommande decenniet (sid. 25-27). Problemet är bara att det inte klargörs vilka kriterier som gäller för att en miljö ska kallas världsledande. Inte heller finns här någon närmare diskussion om vad som utgör en miljö. Definitionen "En forskningsmiljö är en enhet som delar en forskningsidé och vision för sin forskning och som arbetar efter tydligt definierade gemensamma målsättningar." (sid. 25) tycker jag är alltför vag. Vi har definitivt rätt många världsledande forskningskonstellationer idag som inte kan kallas miljö med denna definition. Så även om målet är tydligt så kommer det inte att om tio år kontrollera om det blivit uppfyllt eller inte.

Det andra målet handlar om att all vetenskaplig information ska vara öppet tillgänglig (sid. 60-62). Eftersom även rapportförfattarna inser att detta mål är för omfattande och långtgående för att vara realistiskt ens på tjugo års sikt glider man i brödtexten och ändrar "mål" till "målbild". Det var klokt, men det hade varit ännu klokare om målet hade formulerats på ett sådant sätt att vi hade vetat när vi nått det. Det tredje målet som borde gå att utvärdera handlar om att Sverige ska ha ett nationellt rättssäkerhet system för hantering av oredlighet i forskningen (sid. 64-65).

I övrigt finns här alltså hela elva mål som är otydliga i termer av måluppfyllelse, t.ex. "I den hårdnande globala konkurrensen stärker Sverige sin position som framstående forskningsnation." (sid. 19) eller "Forskningens resultat används effektivt för att åstadkomma sociala, ekonomiska, kulturella och miljömässiga förbättringar." (sid. 52) Hur ska VR eller någon annan veta när dessa mål är uppfyllda? Kanske har vi måluppfyllelse redan idag om bara kriterierna är de rätta?

Andra mål är inte bara otydligt när det gäller måluppfyllelse, utan också oförblommerat anklagande när det gäller andra myndigheters handhavande av statliga medel: "Basanslaget för forskning utnyttjas på ett för landet effektivt sätt genom att det fördelas enligt en modell som främjar ökad kvalitet och profilering av svensk forskning." (sid. 47) och "Universitet och högskolor tillhandahåller stabila och goda villkor för sina forskare och lärare." (sid. 44) VR verkar anse att vi inte har måluppfyllelse idag. Det innebär att en räcka universitet och högskolor utnyttjar sina anslag ineffektivt samt att de tillhandahåller dåliga villkor för sina anställda. Många håller säkert med, men sällan kastar svenska myndigheter sådana formuleringar i ansiktet på andra myndigheter i samma sektor. Och skulle basanslagen användas effektivt så räcker inte det för att uppfylla VR:s mål. För att lyckas med det måste de dessutom användas effektivt efter en viss fördelningsmodell… Varför då, frågar man sig.


Men i rapporten finns också intressant statistik som visar på ett problem, nämligen att universitet och högskolor verkar använda ökade anslagen till att anställa flera forskare och lärare snarare än att ge de redan anställda mer resurser utifrån strategiska bedömningar (sid 44-47). Här finns säkert utrymme för förbättringar på lärosätena, men det borde formuleras i ett mål som är tydligt och som klart indikerar när man nått måluppfyllelse, typ "Inför varje anställning av nya lärare och forskare har varje lärosäte säkerställt att resurserna inte urholkas räknat per anställd" eller något mer sofistikerat som anger det som klargörs i löptexten.

Resonemanget har också inneburit att VR:s generaldirektör har tänkt om. I början av mars, för bara lite mer än ett halvår sedan, kunde jag glatt blogga om att han på ett seminarium då VR:s ämnesöversikter presenterades framhöll att universitetens problem att samfinansiera projekt. Hans slutsats då var att det inte vore orimligt att universitetens basfinansiering nu ökade, i alla fall relativt. Idag hävdar han motsatsen och framhåller till och med att lärosätena måste ge bättre stöd till sina forskare utan att behöva mer basfinansiering.

Men de har också utrymme för viss självkritik. Ett mål är nämligen formulerat "Forskningsfinaniärerna [sic!] samarbetar i ökad utsträckning för en bättre samordning av forskningsfinansieringen." (sid. 50) VR vill här att regeringen utreder forskningsrådsstrukturen för att ta reda på överlappningar och luckor. Det låter bra, men återigen är målet svårt att bedöma med avseende på måluppfyllelse.

Priset för redan uppfyllda mål i rapporten tycker jag går till "Svenska forskare stimuleras till och stöds i sådant internationellt samarbete som bidrar till att höja den vetenskapliga kvaliteten på svensk forskning." (sid. 53) För visst finns redan idag goda möjligheter till att söka och få pengar till vistelser utomlands, konferenser och annat som man vilja kunna arrangera eller vara med på. Jag inser att det kanske inte är likadant överallt, men jag har inte hört någon klaga över brist på möjligheter att presentera eller träffa utländska kolleger. Det positiva här är istället tonvikten vid nordiska samarbeten. Det hade gärna kunnat få ligga till grund för ett mål med tydliga kriterier för måluppfyllelse.

Värst av alla mål är dock "Sverige kraftsamlar inom några viktiga forskningsområden med nationella forskningsagendor som grund." (sid. 23) Sverige har redan under 15-20 år kraftsamlat med många miljarder inom ett antal viktiga forskningsområden  (NUTEK kompetenscentra, Strategiska forskningscentra, VINNVÄXT, VINN Excellence Center, Linnéstöd, Berzelius Center, VINNOVA Industry Excellence Center, Strategiska forskningsområden, m.fl. …). Detta nämns också i brödtexten där det alltså klart framgår att målet redan är uppfyllt. Ändå anser VR att de positiva effekterna av ledande forskningsmiljöer är så stora att den här typen av satsningar bör fortsätta. Symptomatiskt nog nämns inte Riksrevisionen slutsatser från 2011 att den här typen av satsningar riskerar att leda till anslagssparande och att satsningarna tenderar att landa på ett relativt fåtal forskare inom områden där den internationella konkurrensen redan är påtaglig. Effekterna har hittills ofta blivit att ett stort antal forskare anställs på ganska mediokra villkor, alltså tvärtemot målet att "Universitet och högskolor tillhandahåller stabila och goda villkor för sina forskare och lärare" som nämndes ovan. Visst har VR förslag på hur lärosätena ska undgå denna fälla, men jag tycker nog att de kunde tagit ett lite större ansvar för de baksidorna av stora forskningssatsningar och inte bara peka ut för lärosätena hur de bör göra. Den slutsatsen gäller för övrigt rapporten i stort.