FOKUS snart på ett universitet nära dig

I början av året presenterade VR sitt förslag FOKUS på hur regeringens beslutade omfördelning av anslag för forskning och forskarutbildning till universitet och högskolor skulle gå till. Förslaget är ganska omfattande och eftersom här också ingår paneler enligt den brittiska modellen Research Excellence Framework, REF, skulle förslaget bli ganska resurskrävande. I Storbritannien började föregångaren RAE på 1980-talet som ett sätt att omfördela forskningsresurser från Oxford och Cambridge, som på den tiden fick allt i stort sett, till andra högskolor och universitet. Numera används modellen för att omfördela 280 miljarder pund under fem års tid. Där ingår nämligen hela statens anslag för forskning och forskarutbildning. Det innebär att ett dåligt resultat i REF kan innebära att en högskola eller ett universitet inte får några direkta statliga anslag alls till forskning och forskarutbildning de kommande fem åren, i alla fall i teorin men faktiskt förvånansvärt mycket i praktiken också. I alla händelser innebär detta att den relativa kostnaden för att utföra forskningsutvärderingen REF inte utgör mer än 0,8 procent av de medel som omfördelas. Detta trots att arbetet i REF är mycket omfattande och tar en del tid och kraft i anspråk både på universitet och högskolor liksom i de paneler som utvärderar forskningen.

I Sverige var tanken först att omfördela fem procent från 2009. Sedan växte kakan som skulle omfördelas till tio procent och från och med 2014 är det 20 procent. Utfallet är ändå magert. De flesta universitet och högskolor vinner eller förlorar några få miljoner. En riktigt stor vinnare som Karolinska fick trettio miljoner kronor förra året, Chalmers sex miljoner. Ändå blev tillskottet till Karolinskas forskningsanslag endast två procent. Även Lunds universitet måste räknas till de stora vinnarna under 2014 då vi fick ett tillskott på 11 miljoner kronor. Ändå är det bara 0,5 procent av de statliga anslagen på området. Även om omfördelningen gällde hundra procent av anslagen skulle Karolinskas höjning bara ha blivit tio procent av statsanslagen och Lunds universitet 2,5 procent.  Kanske är det så att regeringens anslag redan ganska väl speglar forskningskvalitet och -kvantitet vid de olika lärosätena och att hela övningen därför inte är så motiverad som den var i Storbritannien på 1980-talet.

I Sverige är kostnaderna för det kvantitativa system för att omfördela resurser som används idag 1 miljon kronor per år, vilket naturligtvis är försumbart. FOKUS skulle öka den kostnaden till 170 miljoner kronor för en sex-årsperiod, ungefär en procent av omfördelade medel och bara lite högre än REF. Frågan är bara om den kostnadsberäkningen håller, i synnerhet som den även inbegriper arbetet ute på universitet och högskolor för att sätta ihop underlag till utvärderingarna. Ett annat problem är också att det förmodligen inte är den relativa kostnaden för utvärderingarna som är stötestenen. Den egentliga frågan är om kostnaderna motiverar den lilla omfördelning som hittills visat sig bli resultatet i Sverige.

De beräknade 170 miljonerna för att utvärdera 34 lärosäten vart sjätte år har i alla fall det positiva med sig att vi inte längre behöver bry oss om enskilda lärosätesutvärderingar som RQ08 om någon till äventyrs minns den. Kostnaderna för RQ08 har beräknats till ungefär 15 miljoner kronor. Enligt VR kommer den nationella utvärderingen att kunna genomföras för en medelkostnad om 5 miljoner kronor per lärosäte. I alla fall om beräkningen om 170 miljoner kronor håller.

Det finns bara en hake. Min brittiske kollega som ledde den senaste REF14 hävdar att det tvärtom har blivit vanligare i Storbritannien med universitetsinterna utvärderingar efter att det nationella systemet infördes, ofta som en kontroll två, tre år före en REF-omgång. "It has become an industry." säger han. Det finns knappast anledning att tro att det skulle vara annorlunda i Sverige. Faktiskt hävdar min kollega att det bästa egentligen hade varit om det funnits ett system där lärosäten internt skötte sina egna utvärderingar regelbundet och den nationella utvärderingen bara var en sammanställning och jämförelse av den information som då samlats in. Tyvärr har det inte varit möjligt eftersom vårt förtroende för varandra är så lågt (risken finns ju att universiteten friserar sina interna resultat) och eftersom underlagen förmodligen hade varit mycket svåra att jämföra. Nu återstår bara att se om FOKUS blir av.

P.S. 1 maj 2015. Bara någon dag efter jag skrivit denna post läste jag i Universitetsläraren, nr 3 (2015) att kvalitetssnurran tagits bort i regeringens budgetprop. för 2015. Det tänkte jag inte ens på när jag läste proppen. De siffror jag tittade på (utgiftsområde 16, sid. 133) gällde bara den historiska utvecklingen. Nu föll ju den propositionen och kvalitetssnurran är tillbaka i den fördelning som riksdagen till slut beslutade om i december 2014 (Finansutskottets betänkande 2014/15:FiU10). Samtidigt måste det åter sägas, vad som inte nämns i artikeln, att det ju handlar om försvinnande små andelar av lärosätenas forskningsanslag.

Gästblogg i Curie

Jag är under maj och juni gästbloggare i Vetenskapsrådet nättidning Curie. Första bloggen om den ökande universitetsadministrationen är nu tjuvpremiärupplagd på: http://bloggar.tidningencurie.se/thomaskaiserfeld/hur-lange-har-det-varit-pa-detta-satt/

Universitetshistoria

Lunds universitet fyller 350 år 2016-18 om någon till äventyrs skulle ha missat det. Vi är några som är inblandade i olika projekt som går ut på att fira denna tilldragelse. Inte helt oväntat planeras också några böcker.

Nu kan man ju kanske tycka att det redan finns tillräckligt med böcker om Lunds universitets historia. Och om man betraktar en graf som min kollega Daniel Normark gjort baserad på titelträffar på lika lärosätesnamn i Libris finns onekligen stöd för den uppfattningen.

Daniel Normark©

Men faktiskt är det trots alla drygt tusen titlar om Lunds universitet motiverat att skriva nya historiska studier. Det beror inte bara att universitetet förändras. Det handlar också om att vårt sätt att förstå dessa organisationers historia förändras. Just balansen mellan tradition, att minnas att universitet funnits i 350 år, och förändring, är en av de styrkor som gör universitet till en av västerlandets mest långlivade institutioner vid sidan av kungahus, arméer och katolska kyrkan. Bara det en sak att fortsätta reflektera över i dessa yttersta av tider.

En snurrig historia...

är rubriken på ett reportage i dagens Dagens Nyheter om Slussen i Stockholm. Slussen, det är en plats jag passerat på cykel i genomsnitt två gånger per dag de senaste trettio åren. Många tusen gånger har jag rullat ner för Götgatan, passerat rödljusen för cyklar och rakt ner på Skeppsbron där den fortfarande nerkylda luften från Saltsjön slagit emot mig och svalkat kroppsvärmen från att ha cyklat uppför Götgatsbacken från Medborgarplatsen två, tre minuter tidigare.

Historien i DN är verkligen snurrig som rubriken helt riktigt slår fast. Tyvärr är rubriken också en av de få saker som är korrekta i artikeln. Alltså, Ola Andersson, arkitekten som skrivit texten, har något han vill säga. Det är OK, i synnerhet som jag delar hans uppfattning i själv sakfrågan. Jag håller med honom om att Slussen borde renoveras snarare än att byggas om eller byggas ny. Men till skillnad från honom anser jag att man inte för den goda sakens skull kan göra våld på historien.

Andersson börjar sin artikel med en historisk exposé som ger intryck av att William-Olssons skapelse från 1930 var oomtvistad och lyckad helt igenom. Det var den inte. Istället var den extremt kritiserad och utsatt för hetsig debatt. Faktiskt var debatten om Slussen från 1890-talet fram till 1935 när den nya Slussen stod färdig fascinerande lik den debatt som förts de senaste 25 åren.

Men det kan inte Andersson erkänna i sin artikel eftersom det skulle kunna innebära ett argument mot den egna ståndpunkten, att 1935 års skapelse borde renoveras och i övrigt inte röras. Då när det begav sig på 1920- och 30-talen var det William-Olssons förslag som stod för det nya, oprövade och hårt kritiserade. Det som Andersson idag vill bevara stod i sin samtid för det som Andersson kritiserar. Men istället för att erkänna det, förklara komplexiteten och ändå, med motsägelser och sammanvägningar av för- och nackdelar, landa i en slutsats om att renovering nog är det bästa och billigaste, så förenklar och förfalskar Andersson Slussens historia så att slutsatsen bara kan bli att renovera den skapelse som är det bästa och mest felfria som någonsin hänt Stockholm.

Jag tror inte detta är Anderssons fel. Istället är det kraven som ställs på medietexter som tyvärr tvingar honom att göra på detta sätt. När jag var barn och ung ungdom kunde akademiska avhandlingar recenseras i dagspress av andra akademiker som fick möjligheter att föra ganska avancerade resonemang. Inte bara i Dagens Nyheter. En och samma avhandling kunde begåvas med recensioner i åtta, nio, tio olika dagstidningar.

Nu krävs minst en Augustnominering för att någon enda recension av en faktabok ska leta sig in i dagspressen. Det är kanske inte helt fel. Det finns idag så många avhandlingar att nog ingen skulle vilja att andra än de allra bästa letade sig fram till en dagspressrecension. Men åtminstone det hade man kunna få önska sig. Och dessutom, att de då inte gavs till någon kulturjournalist som ägnar tre fjärdedelar av sin text åt att beskriva det egna känslolivet och lite olika infall som kommit till denne vid en hastig genomläsning.

I samma anda har dagens slussenhistoria skrivits. Snabbt och enkelt. Komplicera inte. Ställ inga krav på läsaren. Berätta hellre halvsanningar eller osanningar. Just detta tror jag är en viktig förklaring till att Stockholms politiker och tjänstemän under så lång tid kunnat hantera Slussenfrågan på ett så inkompetent sätt. Om vår dagspress vägrar ställa krav på sina läsare, hur ska de då kunna ställa krav på politiker och tjänstemän i erkänt komplicerade frågor? Och hur ska deras läsare få möjlighet att sätta sig in i svårigheterna för att kunna skapa sig en egen uppfattning? Det är artiklar som Anderssons som paradoxalt nog gör att Slussen kan fortsätta bli ett sänke för Stockholm, transportmässigt, ekonomiskt, miljömässigt och inte minst arkitektoniskt. Idag är jag glad att jag inte längre cyklar där.

Originalitet

På väg till jobbet passerar jag numera ett blått hav framför UB, glädjande att våren kommit så långt och att det är så vackert. Ett foto med mobilen blir liksom en självklarhet. Tagen i markhöjd med det blå som brer ut sig nästan oändligt från förgrunden ner mot UB:s tegelfasad i bakgrunden. Det skulle vara vackert.

Medan jag girar cykeln märker jag att en kvinna just sätter sig på huk vid den plats jag tänkt ut. Hon halar fram sin mobil. Nej, det klart. Originellt var det ju inte. Medan jag tänker för mig själv att den bilden får jag låta bli trots allt, den är för uppenbar och tråkig, stannar en man och halar upp mobilen....

Nej, ni får inte se något foto denna morgon trots att vyn är vacker och gör en glad. Någon slags stolthet har jag kvar trots att insikten sedan länge nått mig att jag inte alls är så originell som jag länge hoppats att jag kunde vara. Det är fortfarande ändå ett ideal att sträva efter. Jag får göra det i det lilla om jag inte alltid klarar det i det stora. Och du får själv ta dig till UB för att med egna ögon uppleva våren, originellt eller inte.

Akademiska hus igen

I veckan kom en rapport om resultaten för statliga bolag, däribland Akademiska Hus AB. Under 2014 har vinsten ökat till 5,215 miljarder kronor efter skatt att jämföra med 2,568 miljarder under 2013, upp 51 procent! Av vinsten 2014 gick 3,0 miljarder till investeringar och 1,445 miljarder har föreslagits som utdelning till ägaren staten.

Under 2013 hade styrelseledamöterna arvoden på mellan 112.000 kr och 142.000 kr om året beroende på hur många utskott de satt med i, upp 12 procent jämfört med året innan trots att resultatet nog var ganska dåligt. I år har deras grundarvoden höjts till 125.000 kr, upp 12 procent i år igen alltså. Jag måste säga att det är ganska saftiga höjningar, 12 procent per år två år i rad för ett jobb som ju inte är jättebetungande. Det handlar om tio möten per år förutom ansvaret förstås. Till detta kommer möten i styrelsens utskott, men för detta får ledamöterna ytterligare ersättningar.

Under 2014 VD en årslön om 2,87 miljoner och vice VD hade 1,7 miljoner. För VD var det upp knappt 6 procent jämfört med året innan och då hade löneökningen mellan 2012 och 2013 redan varit 4 procent.

Men den egentliga frågan gäller om detta är bästa sättet att använda hyrespengarna på. Min lilla cell på cirka 10 kvadratmeter kostar 11.000 kronor i månaden (eftersom hyran beräknas på lönekostnad och inte kvadratmeter hos oss säger detta mer om min lön än om komforten). Det är förmodligen hyresledande i Lund och då har jag ändå toalett i korridoren och dusch i källaren.

Tomma korridorer

Hamnade i går morse på en av universitets större institutioner där jag drog mig fram genom korridorerna. Klockan var på väg mot halv tio, men ingenstans syntes någon enda anställd genom korridorfönstrens glas. Faktiskt var samtliga rum stängda och släckta. Inte en levandes själ.

I korridoren fanns knappt femtio arbetsplatser (eller snarare namn på dörrskyltarna) fördelade på en trettio arbetsrum, alla lika mörka och stilla. Jaha, tänkte jag. De sitter alla och fikar. Men även i köket och sittplatserna utanför var det tomt. Tomt var det också i de två seminarie- och mötesrummen jag passerade. Runt en krök, på en toalett, hittade jag till slut någon. En städerska i blå rock som jag tror inte riktigt förstod vad jag frågade efter när jag pekade ut över den tomma, mörka korridoren med undrande min. "Var är alla människor?"

Det är för tidigt på morgonen blev så småningom min slutsats. Så efter mitt möte i ett annat hus (jag hade gått fel visade det sig), återvände jag till den tomma, mörka korridoren. Nu hade klockan hunnit bli halv elva. Och jo då. Lite mer liv kunde skönjas. Städerskan hade visserligen lämnat institutionen, men istället hittade jag en kvinna med ytterkläderna på i kopieringsrummet och bakom en dörr satt en man och tittade in i en skärm. I övrigt lika stilla och tyst som tidigare på morgonen.

Jag vet, det är påsklov. Men ändå. Alla kan väl inte ha barn i skolåldern. Och förresten, vad spelar det för roll? Jag vet, en av de få fördelarna med att vara universitetslärare och forskare är att man själv bestämmer sina tider och kan vara på arbetsplatsen delvis när man vill. Men ändå. Har vi inte alla ett ansvar att vara så pass närvarande att vi bidrar till en vardaglig miljö där man kan räkna med att det finns någon att diskutera med oavsett om det handlar om forskningsproblem eller professionella frågor?

Nu ska jag erkänna att min egna institutions inte direkt sprudlade av liv när jag återvände. Men här fanns i alla fall en handfull forskare och lärare med halvöppna dörrar. Det fanns kolleger att interagera med trots att det var dagen före skärtorsdagen.

Jag är själv allt för frånvarande från min arbetsplats. Delvis beror det på resor i tjänsten. Delvis på möten på institutionen och universitetet. Periodvis sitter jag mycket på arkiv och bibliotek, det är liksom oundvikligt i mitt ämne. Och det händer också att jag arbetar hemma, men det är förhållandevis sällan, inte ens en dag i månaden är min gissning.

Det finns väldigt många skäl att inte vara på sin arbetsplats. Därmed blir det desto viktigare att faktiskt ta sig dit när man kan. I alla fall för oss som inte tror på den romantiska bilden av det ensamt forskande geniet, utan istället inser att all forskning vinner på att diskuteras och debatteras med engagerade kolleger.

Tiden går

Ibland känns det som att man får till det. I samtal med tolvårige sonen som är svårt dataspelsbiten kunde jag formulera vad jag tyckte var problemet med all skärmtid. Framför en skärm känns det ofta som att det händer väldigt mycket på kort tid oavsett om man spelar ett spel, tittar på en film, ägnar sig åt social medier eller vad det nu kan vara. Läser man istället en bok eller lyssnar på musik, går en promenad eller pluggar inför ett prov kan det istället kännas som att det inte händer särskilt mycket alls i jämförelse.

Men om man istället ser det över längre tid, fem eller tio år. Då kan det som i det korta perspektivet, en timme eller två, upplevdes som väldigt händelserikt visa sig ha varit extremt likartat utan att något egentligen hänt alls. Samtidigt har den som läst böcker eller pluggat under alla dessa år lärt sig och utvecklats högst påtagligt.

Det är, tror jag, där faran med alla våra skärmar ligger. Att vi upplever att det händer hemskt mycket samtidigt som det inte alls gör det, i alla fall sett över lite längre tidsperspektiv.

Konferenskostnader

I veckan hände igen en sådan universitetsadministrativ quirck som får en att älska ekonomihanteringssystemet och -administrationen. Vi är några kolleger som tillsammans anordnar en konferens på vår institution. Det handlar om en nationell konferens med vissa nordiska inslag som arrangerats ungefär vartannat år sedan 1990 med en nationalkommitté som organisatör. Vi har skrapat ihop lite pengar från några lokala och andra fonder och har trots det en ganska bastant konferensavgift för de cirka 70 anmälda deltagarna. Detta går till luncher, middagar och hitresta keynotes. Allt ser bra ut med kul program.

På våra utgifter läggs förstås oh som på vår institution ligger på dryga 70 procent för forskning. Men som genom ett under har vi en universitetsledning som plötsligt och utan förvarning bestämt att konferenser ska välsignas med betydligt lägre oh. Men då måste pengarna slussas genom ett särskilt centralt konto och budgeten måste landa på plus minus noll.

Vi hade dock varit så lyckosamma att vår budget pekade på ett plus om 38.000 kr som skulle betalas in till vår nationalkommitté efter arrangemanget. Det innebär att vi skulle vara tvungna att betala full oh och därmed ett resulterande underskott om 40.000 kr. Nu var goda råd dyra. Hur hissa upp kostnaderna så att budgeten gick jämnt ut? Mer vin till middagen? Nej, det fick vi inte eftersom det skulle vara emot reglementet för representation.

Svaret blev till slut självklart. Den administration som planerats för konferensen, några veckors arbetstid, låt utanför budget och genom att lägga in delar av den i budget kunde vi få den att landa på jämna pengar och kunde på så sätt spara en rejäl slant av vårt surt ihopsparade myndighetskapital. Slutet gott, allting gott..... hoppas vi. Kvar är bara själva konferensen. Men det känns som en bisak i sammanhanget när man kryssat sig igenom alla universitetsadministrativa blindskär och gatt....

Ett icke-haveri

Ibland blir man glad och stolt över att arbeta på Lunds universitet. Senast var det häromdagen när en kollega uttalade sig i P1-morgon (cirka 1.40 in i programmet) om Germanwings-planets haveri i Alperna för några dagar sedan. Det var verkligen förtroendeingivande att få höra något så klokt och varierat om haverikommissioners arbete. Särskilt glädjande var att detta var en kollega från just LTH. Efter att ha arbetat länge på KTH tror jag att jag kan säga att något lika insiktsfullt knappast hade kunnat komma därifrån. Jag inbillar mig att det ibland spelar roll för LTH att det är del av ett större universitet. Och igår morse fick jag vatten på min kvarn. Tack för det!

MAX V

Ingen är väl förvånad av NY Tekniks artikel om en frielektronlaser i Lund. Det gäller att smida innan det uppdagas att det saknas medel till driftskostnaderna. När det väl står klart 2018 eller så lär folk bli så sura att det blir svårt att få igenom en utbyggnad om den inte redan är på rull.

Lemne lämnar inte

Tajmingen var som vanligt osviklig när Sveriges näringslivsrepresentanter som på ett kommando försvarade Saudiavtalet för snart två veckor sedan. Redan samma dag avslöjade ekot att det hela verkligen skett på kommando... av Jacob Wallenberg. Bara två helgdagar senare stod det också klart att regeringen redan innan trycksvärtan på debattartikeln hunnit torka beslutat att säga upp avtalet. Några alternativ fanns inte heller om Margot Wallström, Lunds universitets tidigare ordförande, skulle kunna sitta kvar som utrikesminister eftersom hon redan från början lanserat en feministisk utrikespolitik. Det var nog fler än jag som i hemlighet och liksom lite i smyg någonstans hoppades att avtalet skulle överleva bara för att få höra hur hon skulle förklara hur en feministisk utrikespolitik kunde resultera i ett militärt samarbetsavtal med just Saudiarabien av jordens alla länder, ett land där en lagändring som gör det möjligt för kvinnor att köra bil ses som ett genombrott.

Men nu behövde alltså Wallström aldrig förklara sig. En feministisk utrikespolitik ledde till att avtalet sades upp. En av dem som sörjer detta och alltså tyckte att det var värt några miljarder att fortsätta hjälpa familjediktaturen Saudiarabien med militärteknik var Uppsala universitets styrelseordförande Carola Lemne. Hennes uttalande för avtalet har förstås kritiserats, först av ett antal lärare och forskare vid universitetet med studenterna som snart följde efter.

Lemnes försvar är värt att referera. Hon framhåller att hon skrev under debattartikeln som vd för Svenskt Näringsliv, att hon alltid är "mycket tydlig med i vilken roll jag uttalar mig" samt att "Jag tror att de allra flesta klarar av att se och förstå att det handlar om olika uppdrag."

Det stämmer. Till och med jag klarar av att se i vilken roll Lemne uttalar sig. I den famöst korkade debattartikeln gjorde hon det som vd för Svenskt Näringsliv och inget annat. Uttalandet skadar alltså bara den organisationen och alla vet vi nu hur högt den värderar frihet och jämlikhet, någonstans under 350 kr per person och år (tio miljarder som är det beräknade värdet på avtalet delat med Saudiarabiens befolkning om 29 miljoner).

Men vad jag inte förstår är om detta betyder att hon har olika åsikter när hon är ordförande för Uppsala universitets konsistorium jämfört med när hon är vd för Svenskt Näringsliv, att hon byter åsikt någonstans i höjd med Märsta. Eller om det betyder att hon har en åsikt, nämligen den som hon gav uttryck för i debattartikeln, men att den åsikten inte inverkar på hennes uppdrag som styrelseordförande vid Uppsala universitet? I så fall måste hon nog förklara hur hennes omtanke om ett fortsatt svenskt-saudiskt militärt samarbete stämmer överens med Uppsala universitets mål och strategi (UFV 2013/110) där medarbetare ska uppmuntras att "ta ansvar inte bara för sin egen del av verksamheten utan för en större helhet" (s. 9) med sikte på "mänsklighetens gagn och för en bättre värld." (s. 3) Till detta kommer att ledarskap vid universitetet ska präglas av "ansvar och förtroende." (s. 3) Jag gissar att Lemne har lärt sig av kollegerna på SCA och anser att sådana där strategier, värdegrunder och måldokument är till för "medarbetare" medan ledningen högaktningsfullt kan strunta i dem eftersom de står över sådant värdelöst tjafs.

Eller har hon månne ingen åsikt alls utan skriver bara på de papper hon ombeds skriva på av människor hon anser sig behöva lyda, typ JW i rollen som vd för Svenskt Näringsliv och kanske Gustav Fridolin eller Helene Hellmark Knutsson i rollen som konsistorieordförande? (Eller är det JW då också i konsekvensens namn?) Uttalandet går nog att tolka på ännu flera sätt och var jag anställd vid Uppsala universitet, vilket jag tack och lov inte är, så hade jag nog krävt att få veta vilken tolkning som faktiskt gäller.

En ledtråd lämnar Lemne. Hon hävdar att hon innan hon satte sig på de dubbla stolarna "reflekterat noga över potentiella intressekonflikter". Tankemödan verkar dock inte ha gett något resultat eftersom hon istället ansåg sig tvungen att ta "kontakt med regeringen och den rekryteringskommitté som lämnade förslag till konsistoriets sammansättning" för att fråga dem "om de såg några intressekonflikter. Det gjorde de inte." Förklaringen är svårbegriplig. Är det alltså inte Lemnes fel att hon hamnat på dubbla stolar utan de hon frågade om råd och som inte hade vett och sans att avråda henne? Har hon själv inget ansvar alls? Till detta kan läggas att regeringen sedan dess har bytts ut. Frågan allt fler ställer sig är om inte också Lemne borde bytas ut.

En sak är dock klar. De krafter som alltid och urskillningslöst kritiserar svenskt näringsliv och ständigt fördömer allt de gör, de kan för stunden andas ut. Med sådana fiender som Carola Lemne behöver man inga vänner.

Krönika i Curie

Curie har nyligen publicerat en krönika som jag skrivit. Tack och lov fick jag göra den lite längre än ramen egentligen tillät. Det behövdes för att jag skulle kunna få in hela resonemanget. Senast jag tittade hade jag också fått två bra konstruktiva kommentarer.

Att äga sitt hus

I torsdags avslog regeringen Lunds universitets ansökan om statligt lån för att kunna köpa fastigheter som byggs för MAX IV och på så sätt, enligt beräkningar, spara 30 miljoner om året. Det var nog inte oväntat. Staten avslår nästan alltid universitetens försök att köpa loss sina fastigheter. Universiteten ska inte äga sina fastigheter enligt den allmänna politiska visdomen återspeglat i en förordning som tydligt reglerar att statens fastigheter endast får förvärvas, ägas och förvaltas av särskilda myndigheter. Samtidigt finns det inget, verkligen inget, som inte en sansad universitetsledning så hett eftertraktar som att få äga sina fastigheter. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli.

Skälet universitetens intressen i att äga sina fastigheter är inte bara att det går att spara pengar genom att inte betala överhyra till Akademiska Hus AB som 2013 hade ett rörelseresultat om 3,7 miljarder kr. Det handlar nog lika mycket om oberoende. Historiskt sett har nämligen universiteten inte bara ägt sina egna lokaler utan dessutom jordbruksfastigheter vars avkastning finansierat verksamheten. Under 1800-talets lopp blev dock universiteten allt mer beroende av statsanslag som finansierade den kraftfulla expansionen som universiteten genomgick. Priset för dessa utökade anslag var dock ett starkare finansiellt beroende till statsmakten. Idag är vi helt händerna på staten och dess anslag, de fastigheter som ännu ägs av universiteten genom stiftelser är såvitt jag vet mer att betrakta som kuriosa.

Så även om idén var god att försöka låna pengar för att köpa loss MAX IV:s fastigheter så var det inte heller någon överraskning att det blev ett nej. Det finns ett antal uttryckliga argument. För det första är det rimligt att statens fastighetsförvaltning sköts av specialiserade myndigheter eller statliga bolag. Det handlar helt enkelt om effektivitet. För det andra handlar det om att universiteten inte alltid har varit att lita på som fastighetsförvaltare. Det är inte deras huvudsakliga verksamhet och även om det kanske går att spara pengar så innebär det samtidigt en risk för staten, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt. Faktiskt kan ju en korrupt universitetsledning orsaka förluster av väldigt stora värden om universiteten fick köpa loss sina fastigheter. Och handen på hjärtat ska vi kanske vara lite glada över dessa insiktsfulla bestämmelser med tanke på MAX IV:s organisatoriska och finansiella tillstånd för bara några få år sedan liksom vår föregående universitetslednings frivola syn på tillgängliggörande av resurser. Sedan finns för förstås också ytterligare argument som inte luftas lika öppet och som jag redan varit inne på. Möjligheten för staten att själv ta hand om hyresintäkter liksom att begränsa universitetens oberoende.

Det finns dock en del saker som sticker i ögonen. För det första handlar det om att Akademiska Hus AB satsar delar av sin vinst på olika forskningsprojekt. Bland annat går hela fem miljoner kronor till forskning om framtidens lärmiljöer i Umeå. Andra medel finansierar en KTH-professur i fastighetsförvaltning. Inte i något fall går det att få fram hur processen har sett ut för dessa satsningar. Har det handlat om upphandling? Eller har det varit öppna konkurrensutsatta utlysningar om forskningsmedel? Eller har Akademiska Hus AB helt enkelt badat bastu med representanter för olika intressen och sedan kommit överens om att satsa sina hyresintäkter på projekt som verkar roliga och intressanta?

Det som gör detta lite svårsmält är att det som finansierar dessa forskningssatsningar är alla våra gemensamma forskningsmedel som dragits in som hyresintäkter av Akademiska Hus och sedan distribuerats vidare till utpekade särskilda forskningsinsatser beslutade av samma bolag. Jag undrar vad VR och andra anslagsgivare tycker om det? De brukar annars reagera mycket starkt på när deras forskningsmedel som delats ut i hård konkurrens via OH eller på andra sätt felaktigt går till andra forskningsinsatser än vad som var avsett. Till Akademisk Hus försvar kan sägas att de har ett regeringsuppdrag att "äga, utveckla och förvalta fastigheter för universitet och högskolor med huvudfokus på utbildnings- och forskningsverksamhet samt bedriva därmed förenlig verksamhet." Det är ju inte orimligt att tolka detta som att de också borde satsa på forskning om sin verksamhet. Men nog borde de vara tydligare på sin hemsida med hur de har valt ut de satsningar som de gör, inte minst med tanke på att det är så känsligt.

För det andra att den autonomireform för universitet och högskolor som beslutades 2010 inte egentligen tog sig an frågan om möjligheter för universitet och högskolor att äga sina fastigheter. Här var istället fokus organisationsfrågor som nog i realiteten inte har så stor betydelse för oberoende och autonomi som frågan om ägandet av fast egendom. Eller egentligen gjorde reformen faktiskt det, men på ett smart sätt som innebar att det allmänna förbudet för andra än specialmyndigheter att förvärva, äga och förvalta fastigheter kunde kringgås. Det var det famösa förslaget att ombilda vissa universitet och högskolor till stiftelser 2013 som också innebar möjligheten för de ombildade högskolestiftelserna att äga sina fastigheter. För en stiftelse som Chalmers AB äger faktiskt sina fastigheter. Detta var egentligen den stora fördelen med att bilda en stiftelse. Tyvärr kom den frågan egentligen aldrig fram i ljuset eftersom förslaget var så dåligt underbyggt att det föll på andra frågor som anställningstrygghet. Med ett bättre förslag och lite mer resurser på lite längre sikt hade stiftelsehögskolorna blivit en mycket attraktiv form att fundera över. Samtidigt är det säkert som Peter Honeth undslapp sig under ett besök i Lund, att det varit svårt nog att få finansdep. att gå med på villkoren i förslaget.

Och här står vi alltså. Det var med andra ord ingen överraskning att staten avslog universitets hemställan om att få låna medel till att köpa lokaler i anslutning till MAX IV. Det som jag inte begriper är hur någon någonsin kunnat tro så mycket på tanken att de var villiga att lägga energi och kraft på att driva det ända till regeringen.

Universitetsranking

Vår förra universitetsledning var ju relativt förtjust i universitetsrankningar och vårt universitets kräftgång under dess egid rapporterades årligen. Jag är själv djupt skeptisk mot dessa främst kvantitativa övningar, men kan nu inte låta bli att använda Times Higher Education senaste fynd om Lunds universitet i jämförelse med andra universitet för att diskutera hur våra olika fakulteter bidrar till upp- eller nedgångar i rankinglistorna. Här finns nämligen lite olika listor som kan jämföras. Det visar sig att rankningen över universitet med avseende på "life sciences" placerar Lunds universitet på en hedersam 60:e plats. Rankningen över "physical sciences" ger en nästan lika god 68:e plats. "Engineering & Technology" får 79:e plats i sin rankning. Värre är det för "clinical, pre-clinical and health", jag tolkar det som medicinska fakulteten. De får en mer blygsam 86:e plats.

Hur går det då för de små och svårt underfinansierade samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteterna inklusive Ekonomihögskolan och teologer och religionsvetare? Enligt den allmänna uppfattningen här på universitetet är ju de sänken i sådana här sammanhang, något som man gör bäst i att räkna bort om inte hela universitetet ska ligga och skramla bland University of Groningen, University of York och andra universitet som universitetsledningen aldrig skulle komma på tanken att besöka vid någon av sina årliga utrikes så kallade dekanresor, egentligen förklädda middagsbjudningar med turistiska inslag.

Jodå, "social sciences" hamnar inte alls på topp-100 i sin kategori så där för kritikerna vatten på sin kvarn. Men "Arts & Humanities" hamnar på 74:e plats före både LTH och medicinska fakulteten. Skulle man våga sig på övningen att jämföra placeringar från de olika rankningslistorna skulle alltså inbördes ordningen bland våra fakulteter alltså bli: "life sciences", "physical sciences", "Arts & Humanities", "Engineering & Technology", "clinical, pre-clinical and health" och sist "social sciences". Tillsammans ger det Lunds universitet 119:e plats bland alla världens universitet generellt. Här finns uppenbarligen något att fundera över för alla de som tror att rankningar visar kvalitet och att vi borde omfördela resurser delvis baserat på hur olika ämnen och fakulteter klarar sig i dessa listor.

Lek nu för ett ögonblick med tanken på att vi skulle vikta fakulteternas placeringar med de resurser som står till de olika fakulteternas förfogande. Då skulle ordningen bli en annan. Det kan vara något ytterligare att fundera över för alla de som använder universitetsrankningar som en måttstock för hur bra eller dåligt arbetet går.

Medicinares lön

Hörde idag ett riktigt roligt och tänkvärt skvaller. En nordisk kollega som sitter i en beredningsgrupp berättade att någon i samma beredningsgrupp haft ögonen med sig mer än vanligt. Denne observante sakkunniga hade läst två olika ansökningar ställda till två olika finansiärer, en för medicinsk forskning och en för humanistisk. I båda ansökningarna ingick en och samma medicinare. Det intressanta var bara att han (det var pronomenet som användes) angav två olika lönelägen i de två olika ansökningarna. I den ena äskade han medel motsvarande 600 kr i timmen, i den andra 230 kr... Här ska jag inte avslöja vilket belopp som förekom i vilken ansökan.

Stadshusturism

Stadshuset från Tegelbacken mot väster, 9.00 torsdagsmorgonen 5 mars 2015.

Foto: Thomas Kaiserfeld.

"Det är trevligast att titta på Stadshuset tidigt en solig förmiddag, i synnerhet när man kommer från staden och går mot den eljest hela dagen i skugga liggande frontfasaden, som står mörkt skuren mot den ljusa rymden i väster. Stockholmarna äro sena morgonbarn, men en turist kanske kan komma dit en morgon vid niotiden." Arkitekt Ragnar Östberg, Vägvisare till Stockholm (1922).

En insiktsfull generaldirektör

Jag hamnade igår på Vetenskapsrådets presentation av ämnesrådens forskningsöversikter som sammanställts inför arbetet med att ta fram underlag till forskningspropositionen som väntas komma 2016 enligt gängse fyra-årscykel. Det finns förstås mycket att säga om innehållet i dessa översikter. För att inte bli långrandig kan det sammanfattas med att många ämnesråd framhöll möjligheter till tvärvetenskaplig samverkan liksom fortsatt goda möjligheter till forskarinitierade projekt. Till detta kom diskussioner i en del fall om vikten av stabila karriärvägar för yngre forskare (behövs inte för äldre...) samt i ett fall också en vilja att framhålla klinisk forskning. Till detta kom en intressant diskussion om infrastrukturfrågor.

Enligt vad som sades skulle dessa översikter läggas ut på nätet på samma sätt som tidigare de ämnesöversikter lagts ut som dessa forskningsöversikter bygger på. Nu har jag inte hittat dem än, men de kommer alltså så småningom om jag förstod det hela rätt.

Forskningsöversikterna till trots var det dock en kommentar mot slutet som jag tyckte var intressantast. Det var Vetenskapsrådets generaldirektör som i samband med en fråga om universitetens sviktande förmåga till samfinansiering framhöll att det inte vore orimligt att universitetens basfinansiering nu ökade, i alla fall relativt. Det är första gången någonsin som jag hört en generaldirektör säga att det egna verket eller egna myndigheten faktiskt kanske inte borde ha mer pengar just nu utan att det istället fanns andra aktörer som ökade anslag kunde göra mer nytta hos. Det tyder på insiktsfullhet och ödmjukhet samt en förmåga att kunna se till helheten mer än de egna intressena. Inte minst tror jag han har rätt trots att jag för ett antal år sedan absolut ansåg att forskningsmedel skulle konkurrensutsättas. Det tycker jag fortfarande, men frågan är om inte fördelningen nu börjar bli lite väl skev mellan konkurrensutsatta medel och basfinansiering när kvoten börjar krypa över 1,2.

Talsyntes

Den här krönikan är inläst på Apples förbättrade tal Suss syntes. Med tanke på hur bra den första meningen började så måste jag säga att jag är djupt imponerad. Faktiskt går det ju att använda det här instrumentet om man bara talar långsamt och tydligt. Hittills har bara varit ett enda fel och det var för att jag drog ett långt S. Annars hade min tanke varit att klaga på ny teknik vi förväntar oss ofta asså tillsynes enkla saker som tal syntes ska fungera i det närmaste problemfritt när jag prövade här i går kväll så visade det sig ja texten blir det helt olöslig. Nu när jag författare krönikan med talsyntes eller diktion som det äntligen heter MS Word komma så blir resultatet alltså förvånansvärt bra hela min idéer till krönika har därmed stupat.

Nyttan med humaniora

Mycket diskussioner har under de senaste fem till tio åren förts om nytta med humaniora. Alla är överens om att humaniora inte befinner sig i någon kris, utan att det istället handlar om att bredda nytto- och innovationsbegreppen så att de inte bara gäller exklusivt patent och företag byggda runt medicinska eller tekniska innovationer. Humanistisk forskning bidrar på en mängd olika sätt till samhällsutveckling oavsett om det gäller bättre museiutställningar eller analysera av aktuella händelser på dagstidningarnas kultursidor.

Men märkligt nog talar vi sällan om den humanistiska forskningens allra största bidrag, nämligen de forskningsmonografier som ges ut av internationella förlag. Jag menar nu inte forskningsmonografier på svenska för en väldigt liten nationell eller skandinavisk publik. Dessa leder sällan till någon avkastning för dem som dristar sig att ge ut dessa böcker. Istället finansieras de med tryckbidrag från olika fonder, stiftelser eller myndigheter som universiteten. Vinsten för en svensk forskningsmonografi är säkrad redan när den ges ut. Bara i vissa undantagsfall kommer avhandlingar och annan forskning ut på kommersiella förlag i Sverige utan att de först finansierats med bidrag.

Vad jag menar är istället den forskning som publiceras internationellt av kommersiella förlag utan att det krävs tryckbidrag, i första hand anglosaxiska "publishing houses". Vi vet förstås redan att merparten av dessa förlag bygger sina vinster på att deras böcker skrivs av statsfinansierade forskare på olika universitet runt om i världen och att de största köparna är de likaledes statsfinansierade universiteten där dessa forskare är anställda. Men det finns mängder med andra branscher som lever helt på skattemedel utan att någon höjer på ögonbrynen, läkemedelsindustrin, försvarsindustrin, utbildningsindustrin, omsorgsindustrin o.s.v. Vad jag är ute efter är att humanistisk forskning mer än annan faktiskt genererar tillväxt direkt genom de publikationer vi ger ut på internationella förlag utan bidrag. Varför räknas inte detta som nytta? Är inte de internationella akademiska förlagen en industribransch som alla andra?

Det finns också en baksida av denna den humanistiska forskningens nytta. Nämligen att utgivningen bara delvis styrs av peer-review och andra kvalitetskriterier. Det är bara ett nödvändigt villkor, men sällan eller aldrig tillräckligt för att ge ut en forskningsmonografi internationellt. Ett kommersiellt förlag måste också ta hänsyn till försäljningspotentialen. Det innebär att det är betydligt lättare att publicera forskningsmonografier inom vissa ämnen än inom andra. När det gäller nationella och internationella studier är det tveklöst lättare att publicera om de stora länderna än om de små. När det gäller individer och händelser, lättare med kända personer och tilldragelser än om okända. Och så fortsätter det.

Jag har just redigerat en antologi på ett brittiskt förlag med författare från flera olika länder. Det var intressant att se hur vissa författare med en fantastisk publicistisk track-record faktiskt skrev engelska som krattor och dessutom hade väldigt svårt att få ihop en begriplig text. Detta trots att de hade givit ut monografier på mycket högt rankade förlag. Jag hade ett tag svårt att förstå detta tills jag insåg att det fanns kommersiellt värde i de ämnena de forskade i och att förlagen därför förmodligen bistod med ganska stora resurser för att få fram en text som gick att publicera.

Vi talar mycket om den humanistiska forskningens nytta utan att gå i närkamp med den industribransch som vi bidrar mest till, i alla fall internationellt. Vi talar mycket om hur humanistisk forskning styrs av kortsiktiga nationella och europeiska politiska trender och insatser. Men vi borde tala mer om hur den internationella akademiska förlagsindustrin på gott och ont drar nytta av olika humanistiska forskningsresultat och hur det förhållandet styr den humanistiska forskning som bedrivs och presenteras. Kanske faktiskt mer än olika nationella och europeiska politiska insatser.

För humanister som har ambitioner att publicera sig internationellt är villkoren inte helt olika de som gäller för forskare inom exempelvis medicin. För att bygga en karriär och få fram nödvändiga resurser krävs på båda håll kloka val av inriktning och specialisering på forskningsområden. För en medicinare inbillar jag mig att vissa medicinska problem och insatser har större potential för läkemedelsindustrin än andra och att det här är lite lättare att få forskningsmedel och industrikontrakt. På samma sätt är det nog för en humanist som vill ta sikte på en internationell karriär som ju kräver monografier på bra internationella förlag.

I förlängningen av detta resonemang ligger att det nog inte är särskilt tillrådligt att forska på svenska ämnen, med vissa undantag förstås som Bergman eller den svenska synden. När kraven på svenska humanistiska forskare förändras mot mer internationell publicering och relevans är slutsatsen dock inte långt borta att forskningen på svensk humaniora kan hamna i kläm. Visst finns sätt att komma runt detta, som att studera svenska fall utifrån teoretiska perspektiv och med generaliserbara resultat som gör studierna publicerbara också internationellt. Absolut är det ett sätt att komma till rätta med problemet som också är kvalitetsdrivande. Men frågan är om vi inte samtidigt också borde värna studier om svenska fall med hög nördfaktor. Jag är för närvarande lite kluven i denna svåra fråga.